Vad kommer publiken att ställas inför när föreställningen börjar?
– Gå in i ett rum som redan är aktivt. Hela showen var inspirerad av Snoezelen-terapi, en metod för sinnesstimulering och avslappning som utvecklades i Nederländerna på 1970-talet, och vi har införlivat det här också. Det hela är skulpturellt, med en dansare som sitter i centrum av installationen och rör ryggen i långsamma, kontrollerade rörelser. Vid den tiden inträffar något som liknar en soluppgång. Man kan säga att det är början.
Hur skiljer sig denna miljö från att arbeta i ett större scenrum?
– Det är en enorm summa. Vi sätter upp föreställningen i ett gammalt kopiatorrum på avdelningen. Det är väldigt lågt i tak och ytan är troligen ca 4 meter gånger 4,5 meter. Det var väldigt annorlunda rent tekniskt, när det gäller scenografi, och speciellt när det gäller belysning. För vi är inte på det avstånd som du är van vid. Koreografiskt innebär det till exempel att dansare inte helt kan sträcka ut sina armar ovanför huvudet utan att slå i taket eller lamporna. Så vi var tvungna att arbeta med en annan sorts intimitet. På sätt och vis var det också befriande.
Hur har arbetet med denna målgrupp påverkat dina konstnärliga val?
– Jag tror nog att du inser hur mycket jag brukar påverkas av kritiker och branschen och hur dramaturgin förväntas vara uppbyggd. Det var inte ett problem här och det gav mig ny frihet. Målgruppen kräver också en mycket långsam progression, så jag känner att jag medvetet närmade mig arbetet med en annan typ av lugn, både dramaturgiskt och koreografiskt. Min uppfattning om vad uppmärksamhet och koncentration är har förändrats i mig.
Dansföreställningen ”Loop” har premiär den 24 februari på en rehabiliteringsmottagning på Sabatbergs sjukhus.
