Björn Elbrandts död – Minnesmärke

Jag ville skicka ett sms till honom – då kom jag ihåg att han var död.

expandera till vänster

helskärm

Till minne. Journalisten och författaren Björn Elbrandt har avlidit. Född 1942, ägnade han sitt liv åt journalistik innan han gick bort den 4 februari efter en strid med sjukdom.

Han hade en otroligt vass penna och öga. Men mest av allt är det rösten jag minns från hundratals radioreportage. Han var en av de stora politiska historieberättarna som förklarade komplexa bakgrunder och sociala förändringar med minnesvärda bilder.

Någon gång på 1960- eller 70-talet måste han ha börjat läsa American New Journalists and Diggers. Bob Woodward, Joan Didion, Tom Wolfe, Norman Mailer, Robert Caro. Jag vet inte om det någonsin hände för vi pratade aldrig om det. Vi var upptagna med politik. Men jag är säker på att det var det.

Hans förmåga att hitta folk under stora evenemang härrör från den traditionen. I böcker som Hur den svenska modellen föll och En dans runt guldkalven och i biografier om Thorbjörn Ferdin, Olof Palme och Hjalmar Mair visade han att stilmässig förmåga inte behöver stå i vägen för att förklara världen.

Slutligen var han oroad över demokratins livskraft.

Detta skulle leda till hans sanna mästerverk, vinna priser och väcka stor uppmärksamhet.

2015 års ”Before Dark Falls” är en intelligent thriller. Där kontrasterar han 1930-talet i Tyskland mot 1930-talet i Sverige. Ett land var uppslukat av fascismen och förde Hitler till makten. Det andra landet, vårt land, är det värsta uttrycket för fascism och har tryckt tillbaka den.

Jag minns några möten med fackföreningsrörelsen. På den tiden, som ny chef för Kataris, var jag tvungen att fungera som kontaktperson för Björn för att prata om den här boken. Det har gått 10 år sedan dess, men ingen som hört den historien har glömt den. Björns röst darrar när han talar om hur Tysklands LO, innan Hitler blev förbundskansler och avskaffade demokratin, föreslog en stor kamp mot arbetslöshet och vägbyggen, men det tyska socialdemokratiska partiet förkastade det. Hitler byggde då de vägarna istället.

Sverige valde en annan väg. Per Albin Hanson (S) var övertygad om att den bästa antinazismen var att säkerställa människors jobb och försörjning. Som han sa, för att mata sitt folk.

För några dagar sedan berättade en vän till mig om en ung man som röstade på SD för att säkerställa att han hade en bra tandvårdsförsäkring. När jag hörde det tänkte jag mejla anekdoten till Björn. Men så insåg jag att han var död.

Men socialdemokratier kan fortfarande lansera riktigt bra tandvårdsförsäkringar, bekämpa fattigdom och urholkningen av social trygghet och lansera massiva program för att få människor i arbete. Nu, inte 10 dagar innan valet, som fackförbunden länge har krävt. För att det är rättvist och sant. innan mörkret faller.

Chefsekonom: Varför är alla så rädda för statsskulden?

1:59:59