Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
utställning
Nick Cave: ”Djävulen. Det är livet.”
Kulturehuset, Stockholm Visas till 31 maj
Det är rullande, mörkt och roligt. Ja, mötet med Nick Caves 17 figurer i utställningen ”The Devil. Ett liv” på Culture Huset uppfyller alla förväntningar.
Om du är ett fan av Caves vanliga arbete som musiker, låtskrivare och enstaka författare, är det lätt att relatera till serien av små, intrikat skulpterade keramiska föremål som berättar den episka historien om Hin Cave, från födseln till döden och efterföljande förlåtelse.
Själva den skulpturala presentationen, estetiskt nära de viktorianska Staffordshire prydnadsfigurerna som inspirerade grottan, dras mot höga toner. Föremål placeras på podier längs långväggen och besökare bjuds in att sitta i soffor på andra sidan rummet.
Man kan inte se figurerna så bra därifrån, så man får titta närmare på varje figur snarare, men tanken är förstås att betona den normala placeringen av modellerna på spiselkransen. Samtidigt avger det stora, glesa rummet en känsla av fromhet på ett lite uppenbart självklart sätt, som ofta är fallet med utställningar med stjärnor från andra områden än bildkonsten.
Det är sällan en stor framgång. Även om deras arbete har en poäng, har det sällan samma stränghet som en professionell konstnär (tänk Wolf Randell, Bob Dylan, Dregen, etc.). Cave, en ökänd perfektionist och extremt självmedveten, är mycket medveten om detta problem. I flera intervjuer har han betonat att hans plötsliga lust efter lera under pandemin inte gör honom till en konstnär.
Avrättningen visar dock att han tillhör undantaget. Cave förstår tydligt den nödvändiga expertisen och de 17 glänsande föremålen är nästan perfekta. Hennes armar och ben är smala, detaljerna är rika och hon är lite söt, precis som en modell.
Men snarare än en kitschig idyllisk scen är det en lätt chockerande berättelse om en demon som tar människors plats. Han växer upp, blir kär, går i krig, går vilse i sin egen mytologi, dödar sitt förstfödda barn, lider av ånger, blir gammal och låter sig dödas. I ett av föremålen bär han också samma svarta kostym som Cave, och precis som allt annat konstnären har gjort sedan han förlorade sin yngste son Arthur 2015, handlar detta stycke om mening, skuld och förlåtelse.
För fansen finns det också en bilaga i form av ett litet bibliotek med 100 av Caves favoritböcker fyllda med scenografi som tydligt syns på artistens skivomslag. Utöver de förväntade sakerna som södra gotiken, Bibeln och Yeats är det förstås kul att se att han också gillar Strindbergs romaner. Men priset är för högt. Caves bedårande beersebub klarar sig bra på egen hand.
Läs mer: Nick Caves djävulsfigur packar upp på Kulturhuset
För mer information om konst och form, besök dn.se.
