Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Hälften av väljarna i det här landet säger att skolpolitiken kan avgöra vilket parti som får deras röst. Det borde gynna Liberalerna, som ser sig mer som ett svenskt skolparti än något annat parti och har ett betydande stöd för den beskrivningen bland väljarna på hemmaplan. Men är det en skolfest?
I regeringsställning har det liberala partiet (sedan övergången till borgerlig makt 2006) posterna som skolminister och utbildningsminister. Även om man inte höll med så var det fortfarande möjligt att påverka skolpolitiken (särskilt genom januariöverenskommelsen 2018-2021). Partiet har varit den drivande kraften bakom många reformer, bland annat den nya skollagen och den nya läroplanen, och har haft stort inflytande på den offentliga debatten om skolan.
Men bara för att ett parti har goda möjligheter att påverka skolpolitik och debatt räcker det inte att kalla det ett skolparti. Ange tre andra kriterier:
● Skolans tjänstemän måste vara tydliga med vad de vill ha av skolan.
● Skoltjänstemän måste formulera skolpolicyer baserade på ett vetenskapligt förhållningssätt.
● När skolpolitiska partier ges auktoritet ska de genomföra det de förespråkar.
Sammantaget tycks dock ett vetenskapligt förhållningssätt till skolledning och skolutveckling vara svagt för Liberalerna.
Många skulle nog kalla den skolpolitik som Liberalerna gång på gång kampanjat och genomfört för tydlig. Gå in med kunskap, ordning och reda och gå ur ”vattenskolan”, som kännetecknas av ett oklart kunskapsbegrepp och allmän oordning.
Detta sökande efter kunskap, ordning och reda är dock ännu inte uttryckt i skollagen och är långt ifrån tydlig, särskilt som skolornas breda uppdrag ligger fast. Skolor måste fortfarande göra mycket mer än vad liberalerna säger att de borde fokusera på: att utveckla elever som ansvarsfulla medborgare, ingjuta kärnvärden, främja god hälsa, stärka samhällen och arbeta med familjer.
Hur blir förhållandet mellan liberaler och vetenskap? Forskare som fick den nästintill omöjliga uppgiften att avgöra när de många skolpolitiska reformer som genomfördes under det liberala partiets fana mellan 2007 och 2012 (inklusive nationella prov med flera ämnen, nya betygsskalor, ny lärarutbildning och nya skolinspektioner) leder till förbättrade prestationer, fann att de flesta av dessa reformer saknade vetenskapligt stöd eller beprövad erfarenhet. Istället var de baserade på hopp och motiverade av ”ideologiska överväganden”.
Eftersom utbildning ytterst ska bygga på värderingar finns det helt klart ett problem med skollagens bestämmelse om att utbildning ska bygga på vetenskaplig evidens och beprövad erfarenhet. Utbildningens historia är fylld av idéer om skolans övergripande syfte: utbildning, karaktärsutveckling, personlig utveckling, social nytta och tillväxt. Vilket syfte som vägleder oss är därför en värdefråga. Men vetenskapen kan hjälpa oss att hitta svar om hur man bäst kan förvalta och utveckla skolor för att förverkliga dessa värderingar.
Men totalt sett framstår partiets vetenskapliga syn på skolledning och skolutveckling som svag. Vi pratar inte bara om fall där reformer saknar vetenskapligt stöd eller helt enkelt är felaktiga (till exempel när en studie visade att Sverige hade minst mobbning av 40 länder vid den tiden, samtidigt som Sverige var ett ”antimobbningsland under utveckling”). Det har också att göra med mer grundläggande brister.
Partiet har inte heller lyckats få bukt med friskolans knep för att öka vinsterna.
Utbildning och utbildning är komplexa aktiviteter, och det finns sällan enkla sanningar. Liberalernas senaste entusiasm för att undervisa på sätt som har vetenskapliga bevis låter förvisso bra, men det avslöjar en missuppfattning om den komplexitet som råder när man försöker relatera pedagogisk forskning till skolpraktik. I sin kritik av inkludering tycks partiet också missförstå vad inkludering är och hur bevis om inkludering ska sammanställas och tolkas.
Liberalerna har inte heller löst de problem de identifierat. Den jämställdhet som svensk skola ville värna har i grunden undergrävts. Partiet har inte heller lyckats få bukt med friskolornas bedrägeri för att öka vinsterna, överstyrningen av skolor, ökningen av psykisk ohälsa bland elever, det faktum att en stor del av eleverna misslyckas i skolsystemet eller det låga förtroendet för skolpolitiker bland lärarna. Ett intressant fenomen är att partiet återvinner olösta problem, som bristande ordning i skolan och analfabetism, trots sitt mandat och mandat att göra det.
Allt som Liberalerna har gjort för svensk skola har inte varit negativt. Det var viktigt för mig att uppmärksamma kunskapsinhämtning och oroliga klassrumsproblem och försöka lösa dem. Och åtminstone några av de många förslag som för närvarande behandlas med partiet som en katalysator har efterfrågats av forskare, praktiker och elever på skolan.
Ändå visar vår granskning att Liberalerna inte är ett skolparti. Denna slutsats stöds också av partiets kanske mest problematiska inflytande på svensk skola. För att motivera sina radikala reformer bidrog partiet till att svärta ner den svenska skolan i en debatt som inte tog skolans komplexitet och skolyrket på allvar. Den tidigare liberala demoniseringen av skolor har använt kortsiktiga argument och dramatik (som måste innehålla nya liberala förslag om uniformer och skolor utan ursäkter) för att distrahera från de nyanserade samtal som rektorer, lärare, elever och allmänheten förtjänar.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
L-partiledaren Simona Mohamsson: ”Vi vill ha en regering utan Sverigedemokraterna”
Rektor: ”Vi behandlar barn med ADHD som bara behöver ta händerna från skärmen.”
