Det finns grundläggande regler för krishantering. Det vill säga, målet är inte en siffra. ”Öka försäljningen” och ”ta marknadsandelar” är resultatet av att göra de andra rätt sakerna: relevanta produkter, autentiska berättelser och att bygga den interna kapaciteten att leverera samma löfte varje dag. På samma sätt är ”fler röster” inte ett politiskt mål, utan resultatet av att väljarna förstår uppdraget och litar på att partiet levererar på det.
Det är här som Liberalernas lägsta betyg i den senaste SVT/Berian-mätningen blir mer än opinionsnyheter. Partisekreteraren sa att situationen var allvarlig och att partiet behövde vara tydligare med vad det ville och varför det behövdes.
Liberalerna har varit under parlamentarisk lockdown sedan november 2022. Detta är ingen tillfällig svacka, utan tyder på något mer långsiktigt. Snarare handlar det om en långsiktig nedgång i förtroende där kunder (väljare) inte upplever att partiet erbjuder något utpräglat unikt.
I affärsvärlden brukar vi prata om din USP (unique selling point), det som får dina kunder att välja bland ett hav av alternativ. Problemet för Liberalerna är att förslaget upplevs som diffust. Många förslag kan vara rimliga var för sig, men om de inte knyts samman av ett gemensamt uppdrag blir de svåra att förstå som helhet. Väljare ställs inför en produktkatalog snarare än en kärnidé.
Det blir oklart för väljarna vad som är den röda linjen, vad som är en kompromiss och vad som är tillfälligt.
Och om centrala strategiska frågor, nämligen relationen till Sverigedemokraterna, inte avgörs internt på ett sätt som alla riksdagsledamöter kan leva med, så blir varje nytt besked ytterligare en pusselbit som inte passar. Det blir oklart för väljarna vad som är den röda linjen, vad som är en kompromiss och vad som är tillfälligt.
Det finns anledning att se tillbaka på hur andra partier har hanterat liknande situationer.
1. Miljöpartiet (MP) är ett exempel på ett återupplivande. Partiet hoppade ur Kuomintang-partiet 1991, men återvände redan 1994. En viktig del av förklaringen är att lagstiftare tidigt lyckades dra nytta av en blocköverskridande fråga, nämligen klimatet, och förvandla den till en identitet som inte behövde förhandlas fram vid varje ny debatt.
Samtidigt finns det lärdomar att dra. Om klimatpolitiken utformas som något som måste lösas i första hand genom internationell samordning och EU-processer finns det en risk att väljarna uppfattar de grönas mest självklara arena att vara i Bryssel. Det skulle kunna vara strategiskt klokt i denna fråga, men det kan också minska partiets känsla av att behövas i KMT:s dagliga beslut.
2. Den nya demokratin visar motsatsen. Det betyder att utan en stabil organisation kommer du att lyckas på kort tid. Partiet startade 1991 med 6,7 procent (med ett antal medlemmar som lämnade partiet det året), men efter att ha upplevt splittringar, uteslutningar och en ledarskapskris, imploderade det före valet 1994 och föll ur parlamentet med 1,2 procent. När ett parti saknar sammanhållet ledarskap finns det inte tillräckligt med uppmärksamhet eller tempo. Trycket kommer så småningom att uppväga strukturen.
3. Feministiskt initiativ (Fi) illustrerar den tredje dynamiken. Även om det är en kraftfull mobilisering är det svårt att etablera en bestående närvaro i kongressen. Under den ekonomiska nedstängningen 2014 var Fi det största partiet med 3,12 %, men det sjönk till 0,46 % 2018 och 0,05 % 2022. Partiet hade en plats i EU-parlamentet en tid, men förlorade den plats i EU-valet 2019.
Lärdomen är att synlighet och engagemang kan vara verkliga tillgångar, men att upprätthålla väljarstöd kräver organisation, prioritering och en konsekvent strategi som består över flera val och överlever förändringar i uppmärksamhet.
Liberaler har till skillnad från New Democracy och Fi en lång tradition, ett välkänt varumärke och en tradition av organisation. Men just av denna anledning är tvetydighet ännu dyrare. Etablerade politiska partier förväntas konsekvent svara på frågan ”Varför behöver vi dig?”
När svaren varierar från representant till representant och politik presenteras som osammanhängande förslag snarare än sammanhängande mål uppstår en förlust av trovärdighet och den allmänna opinionen blir snabbt grym.
Etablerade politiska partier förväntas konsekvent svara på frågan ”Varför behöver vi dig?”
Så vad är behovet av politisk återuppbyggnad? Tre beslut:
● Definiera först ett gemensamt uppdrag som du gärna kan upprepa. Definiera vad partiet vill uppnå och för vem, snarare än att ”få fler röster”.
● För det andra: Bestäm den strategiska nyckelfrågan som kännetecknar alla andra: SD eller icke-SD, och gör det valet bindande internt.
● För det tredje: Etablera disciplin i implementeringen så att budskap, prioriteringar och representation pekar i samma riktning över tid.
Även om det var en obehaglig tanke, skulle missa riksdagens stängning kunna fungera som en återuppbyggnadsperiod beroende på omständigheterna. Utanför Kuomintang tvingas partiet göra det som annars skulle ha skjutits upp: välja en väg, lösa interna motsättningar och bygga nytt förtroende inför nästa ”börsnotering” i parlamentsvalet 2030.
Alternativet är ännu värre. Att fortsätta driva partiet som om det vore en kampanjmaskin, trots att problemet i grunden är systemiskt. I en förtroendekris räcker det inte med att säga till. Först måste vi tillsammans bestämma vad vi egentligen står för.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Anna Quanström (S): ”När slutade Socialdemokraterna verkligen vilja något?”
Tidigare toppolitiker i Folkpartiet/V: ”Något måste hända i mitten – förena L och C”
