Hur har ditt efternamn, Krimes, påverkat ditt liv?
– Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag var 13, när mannen jag trodde var min pappa begick självmord. Jag var ung och visste inte vad jag skulle göra med det. Jag hamnade i fel kretsar, började bli våldsam och istället för att få hjälp ringde jag polisen och blev straffad. Det externa systemet förstärkte den identitet som redan tilldelats mig. Detta ledde till att jag tidigt såg mig själv som någon utanför normen, en brottsling, även om det inte var den jag egentligen var.
Du tillbringade sex år i fängelse. Hur har det påverkat ditt konstnärskap?
– Jag började fundera inte bara på vem jag är, utan också på hur jag skulle förhålla mig till tiden som användes som straff för mig. Det stod klart då att om jag ville att den här tiden skulle bli meningsfull behövde jag fokusera alla mina ansträngningar på att skapa arbete som inte bara stöttade mig, utan också bidrog till ett större socialt samtal om de upplevelser jag gick igenom.
Varför skapade du ett konstverk av lakan och tvål?
– När jag var i isoleringscell var allt jag kunde få fängelsetvål, lakan, toalettpapper etc. – och det var i stort sett allt. Med tiden började dessa material få en djupare betydelse för mig. Vad representerar de egentligen, hur cirkulerar de inom fängelsesystemet och hur förhåller de sig till omvärlden? Tvål innehåller till exempel ett materiellt språk av rensning och renhet, som kopplar direkt till begreppet fängelse och dess uppdrag att rehabilitera individer. I slutändan handlade den här processen inte bara om att skapa konst, det handlade om att använda det lilla jag hade för att uttrycka mig och utmana miljön jag var i.
Grupputställningen ”Det sista straffet” hålls på Kalmar museum 7 februari till 25 maj.
