Obs: Innehåller spoilers angående handlingen i ”Michael.”
Så vad kan vi ta ifrån ”Michael”, regisserad av ”Queen”-regissören Antoine Fuqua?
Ja, Coleman Domingo spelar en lättare version av den hårt drivande pappan i en arbetarfamilj i mitten av 60-talet Gary, Indiana, som alltid bär bälte om inte lille Michael kliar runt i huset, sjunger och dansar.
Men lilla MJ sjunger och dansar precis som hon ska. Framgången är verklig och snart kommer Jackson 5 att ligga överst på listorna.
Lille Michael spelades av Giuliano Crews Vardi, och vid tiden för Off the Wall och hans solokarriär tog Michael Jacksons brorson Ja’far Jackson över huvudrollen. Båda är filmens räddande nåd, framhävd av de många och långa sång- och dansscenerna.
Men när det kommer till andra saker än musik och redigering är det halt med en vidrig nivå på avdelningshöjd.
Den alltid skarpe Coleman Domingo spelar för mycket och förvandlas till en parodi på farbror Scrooge, som försöker klämma ur allt han kan ur familjens lilla guldkalv. Dialog, manus och moral hämtade från 90-talssåpor och Hallmark-filmer. Michael är en film som kan ses på 2, 3 eller 4 skärmar utan att missa någonting.
Så hur är det med anklagelserna om sexuella övergrepp? Det finns kontroversiella delar av det. Det nämns inte alls om dem.
Men om du har sett Dan Reeds Leaving Neverland (2019) kan du känna historien om Wade Robson och James Safechuck eka genom filmens falsettskrik. (Om du inte har sett den än så finns den på SVT Play. Jag rekommenderar den).
Rekommenderar du också ”Michael”?
Tja, om du gillar catchy sånger och danser och inga ristningar däremellan. Nej, jag sätter hellre på några gamla Jackson 5-hits på stereon och tittar på ”Thriller” på nätet.
Vi följer också bevakningen av den civila rättegången mellan Wade Robson och James Safechuck mot Michael Jacksons företag som börjar senare i år.
De tror att båda företagen som anklagade Michael Jackson i ”Leaving Neverland” kan vara ansvariga för övergreppen, och kräver ersättning och 400 miljoner dollar.
Det är också en thriller.
