Musikåret 2016 sätter avtryck än i dag

På alla hjärtans dag för tio år sedan låg jag och killen jag prick två veckor senare skulle medge var min pojkvän på sängen i mitt flickrum. Vi lyssnade på musik. Uppmärksamt hörde vi hur de första tonerna, de släpiga, ensamma syntarna och elektroniskt förvrängda gospelkörerna på ”Ultralight beam”, det inledande spåret på Kanye Wests ”The life of Pablo”, sändes ut från den skrälliga högtalaren på min dator.

När takterna på den sista låten – som vid det tillfället var ”Fade” – abrupt upphörde, minns jag inte om jag insåg att jag precis hade hört ett av 2000-talets bästa album. Men det jag vet säkert är att jag under den här tiden av mitt liv precis hade insett att musik kunde vara helt andra saker än vad jag fram tills dess hade känt till.

Killen som tyckte att vi absolut behövde lyssna på Kanye Wests nya album dagen då det släpptes, vilket alltså råkade vara alla hjärtans dag – det var omöjligt att skilja nyförälskelsen i honom från låtarna han spelade för mig. För det verkade släppas ett helt fantastiskt, livsavgörande album varje vecka, som lades till soundtracket av vårt första år tillsammans.

För varje år som gått sedan dess – varje år som jag och han har flyttat från Stockholm, flyttat tillbaka till Stockholm, blivit utslängda från rivnings- och andrahandskontrakt, flyttat från Stockholm, flyttat tillbaka till Stockholm, flyttat hem, bråkat, varit nära att göra slut, blivit sams, förlovat oss, köpt en katt, köpt en lägenhet – har jag insett att 2016 inte var speciellt bara för mig. För att det var då jag blev kär i den person som jag nu, tio år senare, fortfarande är kär i, och vars kärlek för musik fullständigt saknar gränser. Det som hände då sträckte sig bortom min egen händelsehorisont. Min introduktionskurs i pop via den stora kärleken råkade sammanfalla med ett av de viktigaste åren i musikhistorien.

Så vi kan slå fast att 2016 var toppen för mig privat. Men att det skulle ha varit så himla nice som alla andra hävdar framstår som något av en efterhandskonstruktion. När det skulle summeras var stämningen snarare att världen precis genomlidit ett annus horribilis.

Amerikanska Elle listade 17 memes som ”perfekt sammanfattar varför 2016 var det värsta året någonsin”. Vad hade då varit så hemskt? Jo, utöver det skakande utfallet i amerikanska presidentvalet så drabbades planeten jorden av: Brexit, Prince och Bowies och Leonard Cohens död, Zikaviruset, terrorattentaten i Nice, Bryssel och Dallas samt att gorillan Harambe sköts ihjäl. Jia Tolentino skrev en sorts bokslut över 2016 i New Yorker med rubriken ”The worst year ever, until next year”. Jo tack!

Under början av 2026 översvämmades sociala medier i stället av sentimentalt tillbakablickande, filtrerat genom Instagrams bildeffekt ”Sierra”, på hur okomplicerat livet tedde sig för ett decennium sedan. Jag var förvånad. För, som jag korrekt mindes det, försäkrade alla vid den tiden varandra om att värre än så här kan det väl ändå inte bli.

Det har väl tagit tio svåra år att inse hur bra vi trots allt hade det. Men att det året var ett av de viktigaste för populärmusiken genom tiderna är inte en effekt av eftertankens kranka blekhet. Tvärtom: vi har nog på vissa sätt precis kunnat ana konturerna av hur betydelsefull musiken som kom då faktiskt var.

2016 inleddes tragiskt. Min nya kärleks största dog. Den 8 januari, bara ett par dagar innan det hände, kom David Bowies svanesång ”Blackstar”.

Mitt under arbetet med albumet som Bowie visste skulle bli hans sista hade Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly” släppts. Det är ett helt avgörande verk för att begripa 2016. Bowie lyssnade intensivt på Kendrick under resten av inspelningsperioden. Det ryktades till och med att själva titeln ”Blackstar” syftade på Kalifornienrapparen, att Bowie ville att hans musik skulle reinkarneras i den nya tidens största begåvning.

”To pimp a butterfly” kom den 15 mars 2015 och sprängde ramarna totalt för hur ett hiphop-album kunde låta. Men, nästan än viktigare, visade det hur ett kommersiellt framgångsrikt album kunde låta. Kendrick samarbetade med jazzmusiker, både produktionen och hans rap var fri och experimentell. Det var hiphop som var både gata och finkulturell, pretentiös men oförlåtande rotad i afroamerikansk musiktradition. Ambitionen sammanfattas på det sista spåret, en sex minuter lång konversation mellan Kendrick Lamar och Tupac, där Tupacs svar är hämtade från en intervju med Mats Nileskär.

I fjol gjordes stor sak av att inga hiphoplåtar landade en plats på Billboards 40-topp för första gången sedan 1990. 2016 markerade en historisk höjdpunkt för afroamerikansk musik, som tagit tio år på sig att plana ut.

Innan januari var slut skulle också Rihanna ha hunnit släppa sitt sista album (även om hon de senaste veckorna skymtats i studion igen). ”Anti” är egentligen den enda helgjutna skiva hon har gjort, så jag kan förstå att hon inte varit särskilt sugen på att försöka toppa den. Ribban hade helt enkelt lagts så fruktansvärt högt 2016, och alla ville nå upp till den. Så Rihanna lyckades åstadkomma ”Needed me”, en helt hjärtskärande, svalt intensiv hiphoplåt med en av de bästa musikvideor jag vet.

Videon är regisserad av Harmony Korine, iklädd en skir kaftan kör Rihanna motorcykel och avrättar en tatuerad strippkluppsägare medan han kastar en bunt sedlar i hennes ansikte. Hon bär också ett halsband med ett hänge föreställande den afrikanska kontinenten. Det är en avgörande detalj.

2015 var inte bara året Kendrick Lamar släppte ”TPB”, det var också året hans låt ”Alright” skulle bli en kampsång för Black Lives Matter-rörelsen. Om början av Obama-eran hade utmärkts av en optimism gränsande till enfald när det kom till rasismen i USA, präglades slutet i stället av befogad ilska. Att Obama blev president hade inte alls ”löst” rasismen, vilket många (vita) först tycktes tro. Åren 2012–2015 skedde flera uppmärksammade, brutala mord på afroamerikaner, bland annat 17-årige Trayvon Martin och 18-årige Eric Brown. Sommaren 2015 dog 25-årige Freddie Gray i polisförvar i Baltimore, vilket ledde till stora protester och upplopp.

Tidigare hade mainstreamartister som Rihanna tonat ner sin svarta identitet för att tilltala en bred (läs: vit) publik. 2016 var det slut med det. I stället gick en antirasistisk strömning genom hela kulturen, en vilja att lyfta fram sin identitetstillhörighet och uppmärksamma sitt kulturella arv, och det gjorde musiken bättre: argare, mer angelägen och friare.

Solange släppte r’n’b-mästerverket ”A seat at the table”, med låtar som ”For us by us” och ”Don’t touch my hair”. Childish Gambino kom med det helt vilda psykedeliska funkalbumet ”Awaken, my love!”. Den bästa låten, ”Redbone” (producerad av Ludwig Göransson), innehåller till och med textraden ”stay woke”. Blood Orange dedikerade ”Freetown sound” till alla som har blivit kallade ”inte svarta nog, för svarta, för queer, inte queer på rätt sätt”. Danny Brown kom med ”Atrocity exhibition”, döpt efter J.G. Ballards civilisationskritiska novellsamling.

På Vince Staples alternativa hiphopminialbum ”Prima donna” frågade han sig ”Who’s the activist and who’s the devil’s advocate?” Anderson .Paaks ”Malibu” blandade i sin tur hiphop, soul och r’n’b på ett tygellöst sätt.

Young Thug, en ikon inom den ofta komplexa och råa sydstatsrappen, släppte sin karriärs viktigaste skiva. ”Jeffery” väckte särskild uppmärksamhet för att han på omslaget bar en draperad lila klänning med matchande lampskärmsliknande hatt. Rae Sremmurd kom med hiten ”Black Beatles”, Travis Scott med albumet ”Birds in the trap sing McKnight”, Desiiigner med singeln ”Panda”. Samtliga en försmak på den totala trap-explosion som helt tog över topplistorna de kommande åren.

När jag återvänder till musiken från 2016 är det inte bara att nästan alla relevanta album gjordes av svarta artister som sticker ut. Det är också hur optimistisk den är. Även om texterna ofta handlar om orättvisor, rasism, utsatthet, brutalitet, finns en uppsluppenhet, lätthet och luftighet. Som om det är musik som berättar om glädjen över att få bli till. Trots den obegripligt höga verkshöjden är den aldrig ansträngd eller överarbetad.

Som Kaytranadas överväldigande glada, studsiga dansalbum ”99,9%” eller Bon Ivers spöklikt elektroniska, men liksom mjuka ”22, a million”. Jag tror det beror på att artister vid den här tiden börjat få mer makt över sina egna produktionsverktyg och lanseringsprocesser. En makt som visade sig vara försåtlig ju mer Spotifys grepp om branschen har hårdnat, men som verkar ha varit berusande då.

De två absolut viktigaste konstverken det här året gav oss var Frank Oceans ”Blonde” och, såklart, Beyoncés ”Lemonade”. Två album som när de landade sände chockvågor genom världen och höjde ambitionsnivån till omöjlighetens gräns. Frank Ocean lade rakt av ner sin karriär efter ”Blonde”, som är så intrikat, mångskiktad och på samma gång personlig och älskvärd att referenser till det går att hitta överallt fortfarande – på så oväntade platser som Felix Sandmans platta ”Yue” från förra året.

”Lemonade” är ett perfekt genomfört allkonstverk av enorm skala. De tolv låtarna blandar blues, country, funk, gospel med indiepop och hiphop. Tillsammans med låtarna släppte Beyoncé också ett visuellt album, en kortfilm som berättade om frigörelse, hjärtesorg och afroamerikansk historia. Videon till ”Formation” slutar med att en polisbil sjunker under vattnet i en översvämmad sydstatsstad och Beyoncé följer med ner i djupet.

Att en popstjärna av den magnituden vågade ta sådana konstnärliga och politiska risker var i princip otänkbart före 2016. Men det fanns en öppenhet i kulturen då, ett hopp. Det skapade höga förväntningar. Jag fick en konstig uppfattning om vad som var normalt när det kom till ny musik. Samtidigt hade jag, 19 år gammal, inte så mycket att jämföra med.

Det har jag nu. Och det visade sig att 2016 inte var så mycket en början på något som en kulmen och ett slut. För Rihanna, Frank Ocean och Kanye West, som spårade ur totalt från och med ”TLOP”. För Bowie, Prince och Cohen. Beyoncé har inte heller blivit bättre med tiden. Någonting skiftade när Donald Trump kom till makten. En uppgivenhet satte in. Att vara politisk som amerikansk konstutövare – för, förstås, den här texten handlar nästan uteslutande om amerikanska artister – var inte längre en aktiv handling, ett konstnärligt utvecklande val. Det var en roll du blev tilldelad, och det var hämmande.

Men ett album som kom det här året och som jag ännu inte nämnt var faktiskt en sorts början. Eller rättare sagt en ep. ”Vroom vroom”, en samling på fyra låtar som Charli XCX släppte tillsammans med den i förtid avlidna producenten Sophie i februari 2016. Det har i efterhand ofta sagts hur komiskt missförstådd den här blygsamma låtsamlingen blev. Pitchforks recensent har till och med gått ut med en mea culpa för sitt brutala betyg på 4,5/10, vilket inte hör till vanligheterna. Att Charli arbetade med hyperpop-pinonjären Sophie ändrade riktningen för hela hennes karriär. Det banade vägen för ”Brat”.

När jag lyssnar på musiken från 2016 känns den inte daterad, som det brukar med konst som ligger i frontlinjen

Jag ska inte jämföra Charli XCX med Kendrick Lamar – det vore orättvist mot dem båda. Men med ”Brat” tycks Charlotte Aitchison ha låst upp någonting hos många av sina kollegor. I princip samtliga popartister som släppte musik förra året – Addison Rae, Lorde, Zara Larsson – anger henne som referens. När en artist kommer med en så tydlig, egen vision händer någonting. Samma sak gäller för Geese frontman, Cameron Winter, som var 14 år 2016. Och Rosalía, som kom med sitt första flamencogitarralbum 2017.

”Brat”, Winters ”Heavy metal” och Geeses ”Getting killed”, och Rosalías ”Lux” kan stå jämte vilket tio år gammalt album som helst. Kanske förebådar de en ny renässans för 2026. En tid likvärdigt präglad av politisk desperation, fast mer akut, mer klarsynt.

När jag lyssnar på musiken från 2016 känns den inte daterad. Så brukar det vara med konst som ligger i frontlinjen. Däremot är den så präglad av minnen att jag inte kan höra den utan att skickas tillbaka till då, att få syn på en yngre version av mig själv och känna en sorts överseende omtanke.

Hon visste verkligen precis hur bra hon hade det. Men hon visste ingenting.

Läs fler texter om musik och fler texter av Saga Cavallin.