Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
För 50 år sedan bodde jag i Atlasregionen i Basastan. Den har fått sitt namn från den enorma Atlasfabriken som en gång stod där och byggde ånglok i hålan mellan S:t Eriksplan och Bahnhusviken.
Fabriken övertogs av ett mycket litet flerfamiljshus på 1920-talet. Denna lägenhet var främst för arbetande kvinnor och var tänkt som en länk mellan familjens hem och äktenskapet. Lägenheterna verkar vara staplade på varandra i krukor långt under marknivå.
Vi fick gå uppför några tunga trappor för att komma till S:t Eriksplan.
Områdets tre korta små gator, Atlasgatan, Fernsgatan och Vulkanusgatan, hade två livsmedelsbutiker, en tobaksaffär och två bagerier, alla på så bra lägen att man tidigt på morgonen inte kunde undgå doften av nybakat bröd.
Det fanns gott om parkering, men väldigt få bilar och de flesta var välanvända.
De boende var gamla och vänliga och det fanns gott om tid att shoppa runt och köpa mat, potatis, cigaretter, chips, pommes, bröd och kakor innan det var dags att gå och lägga sig igen.
Tänk om vi hade hissar för 50 år sedan, sa de.
För fyrtio år sedan installerades en hiss intill trappan. När de blev äldre fortsatte de att gå till butiker, men en mataffär såldes snabbt och förvandlades till lägenheter och ett bageri stängdes och gjordes om till en pizzeria.
För 30 år sedan blev andra livsmedelsbutiker bostadshus, tobaksaffärer blev lager och antalet kunder minskade. Nu var det inte vilka bilar som helst, utan bilar parkerade tätt ihop.
Detta område genomgick gentrifiering.
För tjugo år sedan stängde det andra bageriet. Chaufförerna hyrde plats i S:t Eriksplans nya garage.
Befolkningen som invandrade för 10 eller 50 år sedan var mycket gammal och föredrog trappan till hissen av hälsoskäl.
Fastigheten används för närvarande inte bara av barnfamiljer, utan även av mäklare som säljer små lägenheter, förmodligen i det mysiga Atlaskvarteret, som bara saknar sin största komfortfaktor: den tidiga morgondoften av nybakat bröd.
Läs fler Saberman-berättelser. Till exempel en berättelse om att gå halva staden utan att veta hur många steg man ska ta.
