Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
kapitelbok
Mer Bakke Ostott
”Jag skriver om dig.”
Laben och Sjögren, från 12 års ålder
Utgångspunkten för Moa Backe Åstots ”Det handlar om dig jag skriver” är självförklarande. Berättaren är en begåvad nörd som spelar piano, skriver och är väldigt förälskad i en av de mest populära eleverna i skolan. Mot alla förväntningar börjar de två unga människorna närma sig varandra. Alla som någonsin har läst en gymnasieromantik kan gissa vad som händer härnäst.
Formmässigt skiljer sig dock Bakke-Ostotts romaner från andra romaner. För det första är romanens berättarperspektiv ovanligt. Den är skriven i andra person. Du kommer att vara berättaren, och jag, läsaren, blir indirekt huvudpersonen. Det skapar en stark känsla av intimitet och ibland känns det som att läsa någons hemliga kärleksbrev. Att huvudkaraktärerna inte har något kön är också en faktor för att skapa en känsla av relaterbarhet. Du kan skriva in dig själv i berättelsen.
Romanen är också skriven som en lång dikt utan rim. Berättandet är minimalt och effektivt. De korta raderna skildrar det dagliga livet i skolans korridorer, klassrummens starka hierarkiska struktur, samtalsblickar och rörande händer. Det är ett modigt drag, speciellt när någon som Backe Åstot hyllas för sina komplexa miljöer och originella karaktärer. Hans prisbelönta debutroman Himla Brand (2021) utforskar samisk kultur, ärftliga trauman och homosexualitet. I sin andra roman, Fjärilshjärta (2023), återvänder hon till Norrbotten och skildrar en ung flickas försök att lära sig Ruesamík, som hennes föräldrar har glömt. ”Det handlar om dig jag skriver” är fråntagen all rekvisita, lokal färg och detaljrikedom. Frågan är om det är bra? Vad bidrar till den oväntade formen?
Som dikt är skrivandet ojämnt. Vissa rader förmedlar en slående skönhet, medan andra känns tråkiga och vardagliga. Samtidigt ger det smak åt berättelsen. Du kommer att vilja läsa den om och om igen för att hitta allt som är gömt mellan raderna. Som en kärlekshistoria för gymnasieelever är kärleken till läsning guld värd. För dessa tittare är bristen på identitetsmarkörer också en enorm positiv. Jag skriver om dig skulle mycket väl kunna vara en bra klassrumstext, tillgänglig, engagerande och identitetsfrämjande.
Läs mer om DN:s bevakning av barnböcker
