Det här är ett valår och det ekonomiska och politiska klimatet intensifieras. Minst två strider utkämpas på den politiska sidan. En är kampen om att förklara situationen.
Regeringen vill peka ut och fira ekonomisk utveckling. Oppositionspartierna pekar på fortsatta svagheter och ställer regeringen till svars. Det andra är att presentera väljarna det mest attraktiva förslaget för nästa mandatperiod och vinna deras röster. Inget av detta är nytt eller oroande, och ingår i varje valkampanj i en fungerande demokrati.
Men det som har förändrats är världen vi lever i. Hotet från Ryssland, konkurrensen från Kina och USA:s avståndstagande från Europa har splittrat den globala ekonomin, politiserat och regionaliserat handel, investeringar och kapitalflöden. För ett litet land som Sverige, som är beroende av omvärlden, innebär det att felmarginalen i den ekonomiska politiken minskar. Vi behöver fokusera på framtidens kärnfrågor, men i ett valår, när fokus ligger mer på att vinna och positionera än analys och långsiktighet, finns risken att visionen blir suddig.
Sverige föddes efter flera år av låg tillväxt. Pandemin, kriget i Ukraina, inflationen och stigande räntor har haft en negativ inverkan på ekonomin. Sjunkande köpkraft och stigande räntor slår hårt mot de flesta länder, men framför allt svenska hushåll som är högt belånade och föredrar rörliga bolåneräntor. Hushållens humör sjönk, sparandet ökade, konsumtionen avtog och tillväxten stagnerade.
Samtidigt går andra delar av ekonomin väldigt bra. Företagens investeringar (exklusive bostadsinvesteringar) ligger kvar på en stabil nivå. Trots omvärldsbekymmer, tullar och en stark krona utvecklas industriproduktionen och exporten generellt sett väl. Det finns mycket att välkomna om den svenska ekonomins förstärkning, och de flesta omständigheter tyder nu på att hushållens ekonomi är på väg tillbaka på rätt spår.
En oro är att konsumenternas förtroende, eller hur hushållen ser på sitt land och sin ekonomi, fortfarande är svagt. Den andra är arbetsmarknaden. Man skulle faktiskt på goda grunder kunna hävda att det mest accepterade måttet (LSB:s AKU) överdriver den svenska arbetslösheten, eller peka på att både arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen är högt i Sverige. Men även med det i åtanke finns det tydliga svagheter på den svenska arbetsmarknaden, bland annat matchningsproblem och en obehagligt hög strukturell arbetslöshet. Att införa lämpliga åtgärder kräver att man känner igen båda sidor av myntet, vilket kan vara svårt i en miljö av het politisk debatt.
Uppmärksamhet kommer också att riktas mot Sveriges finanser. Skulderna har minskat i decennier, men den trenden håller nu på att förändras. Nyligen kom Finanspolitiska rådet med en stark kritik mot att regeringen bryter mot det finanspolitiska ramverket och i onödan stimulerar ekonomin uppåt. Man tror att de flesta av de föreslagna reformerna borde ha finansierats genom skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar. Oppositionspartierna håller med, men regeringen tillbakavisar kritiken och hänvisar till tillgängligt finansiellt utrymme, brådskande investeringar i försvar och stöd till Ukraina och behovet av att stimulera försiktiga hushåll. Vem har rätt?
Å ena sidan har kritiker rätt i att expansiv finanspolitik delvis kommer att begränsa den framtida regeringens finanspolitik, vilket gör det svårare för nationella banker att sänka räntorna (även om de vill). Å andra sidan är det svårt att hävda att Sveriges offentliga finanser inte klarar av en ökning av statsskulden från 32 % till någonstans mellan 35 % och 40 % av BNP, vilket fortfarande är lågt med historiska och internationella mått mätt. Det är också värt att notera att den svenska ekonomin började återhämta sig först under tredje kvartalet förra året och då var budgeten redan klar.
Fram till dess har det funnits en rad ekonomiska besvikelser och med tanke på att ekonomin uppenbarligen var och är i lågkonjunktur är det inte svårt att se behovet av en budget som balanserar stödet till hushållen med akuta investeringsbehov.
Det är dock viktigt att de nuvarande undantagen från det finanspolitiska ramverket verkligen blir undantag snarare än nya konventioner.
Under valår tenderar också ekonomisk-politiska förslag att röra sig allt närmare plånboken. Men med tanke på den situation som Sverige och resten av världen befinner sig i är det viktigt att också ha koll på framtidens stora frågor. Infrastruktur, utbildning, forskning, innovation och energiomställningen måste förbli i centrum för den ekonomiska politiken.
Världen förändras framför våra ögon, och det kommer inte att sluta bara för att Sverige går till val.
SEB:s chefsekonom Jens Magnusson
