○Det fanns en skog vid foten av berget, på stranden av floden Cortina. Det var fullt av höga lärkträd. Arborister sa att den äldsta av dessa hade funnits där i 150 år, och arborister sa att skogen var unik eftersom det var sällsynt att hitta en monokulturell skog som växer på så låg höjd i södra Alperna.
Lokalbefolkningen visste främst att det här var platsen att gå på promenad på sommaren eller hösten, med en gammal bobbana i trä, eller när du ville spela tennis på den lilla banan som byggdes nära botten. De brukade kalla det Bosco di Ronco, men det finns inte längre.
Hållbarhet är den stora lögnen i dessa spel. Detta innehåll är skrivet i hela anbudsdokumentet, och Internationella olympiska kommittén har lagt det i alla möjliga reklamdokument.
”Hållbarhet är en högsta prioritet för IOK och för idrotten i allmänhet”, säger Christophe Dubi, generaldirektör för de olympiska spelen. Om du vill veta mer, kommer IOK gärna att ge dig all mängd information om dess lågkoldioxidtransportplaner och hur de bara använder återvinningsbara bestick och linnedukar. Vi har gång på gång sett att 85 % av de arenor som används för detta OS antingen redan finns eller är tillfälliga.
Vad företaget inte säger är att mycket av den befintliga lokalen kommer att behöva rivas och byggas om på en större kvadratmeter. Till exempel bestämde de sig för att gräva en ny snöpark från bergen i Livigno, trots att det redan fanns en i Trepalle i granndalen. Alternativt kan hoppbacken Predazzo ha byggts om från grunden flera hundra meter från den befintliga. Eller så var de tvungna att skära ner Bosco di Ronco för att göra plats för den nya bobbanan, så när du åker dit nu ser du bara 2 km av stål och betong.
Den misslyckas också med att nämna att den genomsnittliga februaritemperaturen i Cortina på grund av klimatkrisen har stigit med 3,6 grader sedan de senaste olympiska spelen hölls i Italien för 20 år sedan, att det genomsnittliga snödjupet i februari har minskat med 15 centimeter under de senaste 50 åren, och att fyra höghöjdsreservoarer måste byggas för att förse de 2 skidbackar som behövs för de 2 kubiska skidbackarna som krävdes. 1,5 meter djup. Eller att mycket av vattnet som används för att fylla dessa reservoarer måste hämtas från lokala floder, som redan är i torka under en stor del av året, och sedan pumpas upp i bergen.
Vi kommer förmodligen inte att nämna att av de totala utgifterna för 98 byggprojekt går 13 % till de som är nödvändiga för att arrangera OS, och de återstående 87 % går till infrastrukturarbeten (vägar, järnvägar, parkering), av vilka de flesta inte är planerade att byggas förrän efter OS. Alternativt sägs det att den italienska regeringen har avstått från behovet av att utföra miljökonsekvensbedömningar på 60 % av dessa projekt. Eller att allt detta händer mitt i en UNESCO: s världsarvslista och ett av de ömtåligaste ekosystemen på jorden.
”Även om vinter-OS 2026 i Milano-Cortina har presenterats som ”hållbarhetens olympiska spel”, så är det långt ifrån fallet, säger World Wildlife Fund Italien i ett uttalande.
Det behövdes inte ske. WWF-Italien var en i en grupp miljöorganisationer som deltog i diskussioner med den italienska olympiska kommittén för att överväga hur ett mer hållbart OS skulle se ut. När det stod klart att arrangörerna behandlade det som fönsterputsning tvingades de gå.
”I verkligheten ägde inga seriösa diskussioner rum, vilket ledde till att föreningen själv övergav rundabordssamtalen ett år innan OS öppnade”, sa WWF.
När de fällde Bosco di Ronco kom den venetianske cellisten Mario Brunello och spelade Camille Saint-Saëns ”Svanen” bland de fallna grenarna. Luigi Casanova, en före detta skogvaktare och nu författare och aktivist, var med honom.
”I alla dessa situationer måste vi komma ihåg att den italienska miljörörelsen föreslog en annan lösning”, säger Casanova. ”Det har en låg miljöpåverkan, är låg kostnad, är säker och socialt gynnsam för lokalsamhällen. De olympiska spelens inverkan på miljön och landskapet betalas av de människor som stöder oss.”
Casanova, som har skrivit två viktiga böcker om de olympiska spelens miljöpåverkan, beskrev avskogning som ”det mest slående exemplet på olympiskt våld” och tillade: ”Andra skändningar av de olympiska spelen kan nämnas, såsom bergbanan Socrepes i Cortina, som byggdes på ett jordskred, den olympiska byn Cortina, 137 h. rivas, och byn Predazzo, som byggdes på platsen för de olympiska spelen. Sammanflödet av två alluviala floder, sluttningarna av Bormio och Livigno, där tusentals träd förstördes och marken förbättrades.
Alla håller inte med om hans åsikt. Lokala företagare säger att de inte saknar skogen och hellre vill se verksamheten som bobbanan ger. Italien har varit värd för vinter-OS två gånger, med bobbanor byggda 1956 och 2006, men båda används inte längre.
Deras kommentarer avslöjar en del av spänningen mellan behovet av att tillhandahålla infrastruktur som stöder lokala ekonomier samtidigt som att bygga infrastruktur undergräver samhällenas livskraft.
Carmen de Jong, professor i hydrologi vid universitetet i Strasbourg, har bedrivit flerårig forskning om vinter-OSs miljöpåverkan, med särskilt fokus på den kritiska frågan om vattenförsörjning. När du ser vackra bilder på TV är det lätt att glömma att dessa tävlingar inte hålls på riktig snö. Den är gjord av vatten som pumpas från källor, forsar, dalfloder, dammmagasin, dricksvattennätverk och till och med grundvatten som måste pumpas uppströms och kylas innan användning.
”Vi var tvungna att ’bygga’ fyra nya reservoarer för att ge stora mängder snö för bara några dagars olympiska skidbackar, halfpipes och snöparker”, säger hon. ”I ett desperat försök att kompensera för förseningar i reservoarbygget har arrangörerna börjat pumpa så mycket vatten som infrastrukturen tillåter från redan torkadrabbade alpina floder.”
Enligt de Jongs analys utnyttjade de de tillfälliga restriktionerna för att ta tre och fem gånger den tillåtna mängden vatten från floden Spor i Livigno och floden Boite i Cortina, ”nästan helt uttorkad, vilket resulterade i fiskdödlighet och akuta föroreningar.”
”Reservoarer för produktion av konstsnö vid alpina skidorter och olympiska skidbackar är ett tydligt tecken på vattenbrist och ett rop på hjälp i en tid av klimatförändringar.”
Att sprida spelen över ett så stort område kommer bara att förvärra påverkan på en miljö som redan är under enorm stress. Det olympiska mandatet att varje spel måste vara nyare, större och bättre än det föregående gör påståendet att detta är ett ”hållbart spel” till en förolämpning mot alla som spelar och alla som tittar.
