Om glidmedel och klimakteriet

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Peaches, 59, punkterar de flesta föreställningar om kvinnligt åldrande när hon sjunger, ”Jag är en stygg jävel och jag kommer att strypa dig”, på sin andra låt, ”Fuck Your Face”. Mycket har hänt sedan den kanadensiska musikläraren Meryl Nisker flyttade från Toronto till Berlin och bröt ut med sitt album The Teachers of Peaches — redan då ansågs 33 vara gammal i den sexistiska musikbranschen. Som en queer feministisk ikon förblir hon ett undergroundfenomen, men också omhuldat i ett bredare sammanhang.

Minst två dokumentärfilmer släpptes i år. På ”Teaches of Peaches”, som följer upptakten till hennes debutalbums jubileumsturné, berättar Nisker också om hur dagens mainstreamkultur faktiskt har blivit mer lik henne – tänk öppet queer-popstjärnor som Billie Eilish och Chapel Roan – och den hotande motreaktionen. Sedan den här dokumentären filmades har Trump och MAGA-högern rullat tillbaka seger efter seger i USA, och världen har bara blivit mer polariserad. För en artist som Peaches verkar mobilisering som en naturlig reaktion.

Den kortlivade elektrokrockstrenden från början av 2000-talet var ett acceptabelt utrymme för kvinnlig kreativitet och könsflytande långt innan det blev ett accepterat vokabulär. Peach blev snabbt en framstående figur, tillsammans med namn som Chicks on Speed, Le Tigre och Miss Kittin. Men med sin signaturlåt ”Fuck the painaway” var hon alltid djärvare än någon annan. För nästan 20 år sedan, när jag intervjuade Peaches i samband med hennes andra album, ”Fatherfucker”, lät hon som en psykolog när hon dök upp klädd i underkläder med en tygpenis insydd i henne och publicerade en avhandling som vi alla lider av hermafroditavundsjuka.

Mot denna bakgrund framstår det nya albumet ”No lube so Luke” som en menopausal version av ”The Teaches of Peaches” på ett bra sätt. Precis som med hennes debutalbum är Niskers läror om mognad baserad på sexpositiv aktivism, och fraser som ”My saggy tits hit like a punch” talar tydligt i en era av ålderism. Titelspåret är en slug trumpet, trombon och saxofon för att ”smörja”. Om man tror på Peachs ord så är det inte bara torra slemhinnor som behöver bättre smörjning, utan också social friktion.

Det personliga innehållet är mer politiskt än någonsin, med texterna som uttryckligen förespråkar både abort och transpersoners rättigheter. Bland de många varianterna på ”Fuck”-temat är referenser till både Roe vs. Wade och Starlink, Technocrats och Nepobabies framträdande. Bäckenbottenspolningar och erektioner av klimakteriet har heller aldrig ryckt så hårt som ”Fan vad du vill knulla.” Det har gått 11 år sedan ditt senaste album, Rub, och vi kan prata om både en vinyl-revival och en återuppståndelse.

Ljudet delar den råa energin från deras debut. Gender Words hyllar kompromisslösa elektrobeats och rockriff, men dess influenser sträcker sig till mycket mer. ”Panna Cotta Delight” ger vika för smidig soulstick, medan ”Grip” ser sprakande industrimetall möta en dramatisk mässingssektion. Låten ”Not in your mouth none of your business” är så nära du kan komma Electroclashs och vänners glansdagar Chicks on Speed’s Agitator.

Musikaliskt sett är Peaches som mest intressant när de ventilerar sina känslor och sårbarhet bortom sina slagord. I synnerhet ”Take it” och ”Be love” visar en mer melodiös och melankolisk sida. Den senare fyller också tomrummet efter The Knife, om än en väldigt sorglig stråkfinal. Om den hemliga medproducenten bakom The Squirt Deluxe inte faktiskt är Olof Dreyer så är han i alla fall någon med studioutrustning som liknar den svenska brödraduon, vars queera identitet på sätt och vis är raderad från Peaches rockar och hot pants.

Performance, tillsammans med humor, har alltid varit en viktig del av Peaches konstnärliga uttryck. På sin sjätte fullängdare, No lube so Luke, låter elektropunken Amazon mer inspirerad, fräsch och upplyftande än han har hört på ett tag. Det är som om hon, tack vare sina scenkonstuppdrag och fantastiska liveshower under det senaste decenniet, skaffat sig mer livserfarenhet och bygger upp sin styrka inför sitt nästa vrål.

Bästa låt: ”Whatcha Gondo Do About It”, ”Be Love”

Kolla in skivrecensionen och tilläggstext av Johanna Paulsson.