Regissör är Charlotte Engelkes, som är känd som performancekonstnär. Här skapade hon en verkligt kvick och lättsam föreställning. De sju sångarna utmärker sig inte bara i typisk barockkoloratur (operan var då för sångare att visa upp); Men också rent fysiskt, speciellt med avancerade och intressanta brottningsrörelser.
Dessutom kommer tre akrobatiska artister att dansa och utföra sin magi. De är elegant och humoristiskt införlivade i operan. Den luftakrobatiska showstoppern är inte bara nervkittlande, utan också en musikalisk höjdpunkt.
Den första halvleken är actionfylld med alla typer av expansiva sporter, inklusive skidskytte och ishockey. Det må ha utformats för studenter, men det är snyggt och roligt utan att vara rörigt. Efter ett uppehåll avslutas tävlingen och här utspelar sig arien.
Återigen är det inte sopranen som styr. (På Vivaldis tid förekom även castratisångare.) Båda rivalerna spelas av den amerikansk-danske Stephen Jeseta, en kontratenor (eller falsettsångare) som var väldigt duktig på att översätta svenska. och dragmezzosopranen Eva Lejoncru, med sina dyrbara skumgummimuskler och välvda stämband. Deras kärleksintresse är en annan stor mezzo, Amy Hoon, som här råkar vara dotter till deras klient och showman Eric Rosenius.
Orkestern för denna folkopera är sammansatt av finslipade stråkar ledda av barockexperten Peter Spisky. De är Olympens gudar, natursköna attraktioner i vita dräkter bland pelarna. Det är så roligt!
Klicka här för recensioner av andra scendesigner.
