Det pågår en debatt i Sverige om Sverige ska utveckla sina egna kärnvapen. Diskussionerna fortsätter även i Danmark, där spänningarna kring Grönland fortsätter. Diskussionerna har fokuserat på idén om att gemensamt skaffa kärnvapen, antingen genom nordiskt samarbete eller genom allianser med andra länder som Tyskland. Med tanke på dagens osäkra internationella situation är det förståeligt att denna fråga skulle vara viktig, särskilt i Sverige som övervägde sin egen kärnvapenarsenal på 1950- och 1960-talen.
Sverige anses vara en stark kandidat att gå med i kärnvapenklubben eftersom det är ett rikt land, har en av Europas mest utvecklade vapenindustrier och har högutbildade vetenskapsmän och ingenjörer som kan stödja dess kärnvapenprogram. Landet har också den politiska och institutionella kapaciteten med stabila institutioner för att genomföra långsiktiga och tekniskt komplexa projekt.
Kärnvapenavskräckning är ett kraftfullt försvarsverktyg, och för- och nackdelarna med att utveckla kärnvapen bör beaktas i denna diskussion. Det är viktigt att denna fråga diskuteras ur flera perspektiv, inklusive etiska, moraliska, miljömässiga, filosofiska och andra.
Men det är inte det jag försöker göra med den här texten, jag lyfter bara fram för- och nackdelarna med militär strategi här. För det första har kärnvapen två fördelar. Det är för att förhindra krig och ge politisk flexibilitet. För det andra lyfts två nackdelar fram: kärnvapenprogram är resurskrävande och kan få stora internationella konsekvenser.
Kärnvapen tillåter länder att ta djärva initiativ och påverka internationella evenemang
När det gäller fördelar tror många experter att kärnvapen spelar en viktig roll för att förhindra storskaliga krig. Den destruktiva kraften hos dessa vapen skapar en avskräckande effekt. Inget land skulle riskera direkt konfrontation med en kärnvapenbeväpnad stat av rädsla för en katastrofal eskalering. Kärnvapenavskräckning är en av de teorier som ofta citeras för att förstå varför det kalla kriget inte ”hettade till”. På så sätt kan kärnvapen betraktas som ett verktyg för att upprätthålla en stabil terrorismbalans. När kärnvapenbeväpnade stater avskräcker varandra från attack skapas en spänd men stabil balans, och krig kan leda till katastrof.
Kärnvapen är inga vanliga vapen. Dess destruktiva kraft och den avancerade vetenskapliga och tekniska expertis som krävs för att bygga den förmedlar ett budskap som traditionella militära förmågor inte kan uttrycka. Innehav av kärnvapen visar inte bara en nations förmåga att tillfoga katastrofala skador, utan också dess förmåga att använda vetenskap och industri och att göra långsiktiga strategiska planer.
Kärnvapen fungerar som ett politiskt verktyg som tillåter kärnvapenstater att förhandla och agera internationellt på sätt som icke-kärnvapenstater inte kan, vilket är en annan fördel. Kärnvapen tillåter länder att ta djärva initiativ och påverka internationella evenemang. Detta är vad som kallas ”väpnad diplomati”, eller användning eller hot om våld för att påverka ett annat lands beslut. Kärnvapen ger politisk frihet och inflytande, en fördel i tider av extrem osäkerhet.
Att starta ett kärnvapenprogram har dock också stora baksidor. Innehav av kärnvapen leder inte automatiskt till avskräckning. Tillförlitlig avskräckning är svårt, kostsamt och tidskrävande. Ett avskräckningssystem kräver mer än själva vapnet för att fungera.
Det kräver också omfattande infrastruktur, inklusive säker lagring, tillförlitliga leveranssystem, tidig varning, kommandonätverk och utbildad personal som kan hantera vapnen säkert och effektivt. Även om Sverige kunde bygga ett sådant system skulle det kräva decennier av investeringar, politiskt engagemang och stora resurser. Innehavandet i sig garanterar inte säkerheten. Avskräckning fungerar bara om andra länder tror på hotets trovärdighet och kräver löpande underhåll, testning och strategisk planering.
Sverige står inför trängande säkerhetsutmaningar. Att starta ett kärnvapenprogram idag skulle därför ge liten verklig säkerhet på kort sikt och skulle medföra långsiktiga strategiska, ekonomiska och politiska kostnader.
Frågan är om ett sådant beslut verkligen är motiverat med tanke på de politiska och strategiska kostnaderna.
För det andra, om Sverige skulle driva ett kärnvapenprogram, skulle det sannolikt kräva hjälp från minst en kärnvapenstat. Det är extremt oklart om någon av de nuvarande nio kärnvapenstaterna kommer att gå med på detta. Strategiskt sett är det inte önskvärt att kärnvapenstater bistår andra länder med att skaffa kärnvapen. Sådan hjälp kan undergräva givarländernas egen trovärdighet och säkerhet, eftersom spridning ökar risken för att vapen och teknik kommer att användas mot dem. Ett sådant samarbete innebär att både Sverige och givarländerna bryter mot flera internationella överenskommelser, främst NPT-avtalet om icke-spridning av kärnvapen.
Dessutom skulle det reta inte bara Ryssland utan dess allierade. Försämrade relationer med nyckelallierade kommer nästan säkert att orsaka allvarliga diplomatiska problem. Sverige riskerar politisk isolering och ökade säkerhetsrisker.
Frågan är om ett sådant beslut verkligen är motiverat med tanke på de politiska och strategiska kostnaderna. Om Sverige tar detta steg mot en egen kärnvapenarsenal kommer sannolikt andra länder som Iran, Japan, Sydkorea och kanske Polen att följa efter. Är ett sådant scenario verkligen i Sveriges bästa?
Nyckelfrågan för Sverige är om kärnvapen verkligen tjänar landets säkerhetsintressen, eller om resurser skulle satsas bättre på andra försvarsområden som ger omedelbara och långsiktiga fördelar. Kärnvapen skapas trots allt för att öka den nationella säkerheten, men de kan inte lösa alla säkerhetsproblem.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Kompositören Dror Feiler, poeten Göran Greider, filosofen Thorbjörn Tansjö: ”Krig och fred och allt vi glömde däremellan”
Magnus Kristiansson, lektor i militärvetenskap vid Norges Försvarsuniversitet: ”Trumps nya världsordning kräver nya lösningar”
