Det är det fina med Tete i Stockholm

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Bredvid Pitchers, en sportbarkedja, finns en svart dörr så anonym att vissa kunder viskar: ”Är det här en restaurang?”

Adress Regeringsgatan 111 är ett klassiskt restaurangland. Uno Hedman och Erwin Hug drev på 70-talet Coq Blanc, en av de första svenska restaurangerna som fick en Michelin-stjärna, i en lokal som tidigare inhyst både stumbiograf (!) och teater. Sedan dess har stjärnkrögare som Eric Widegaard, Eric Larerstedt och Matthias Dahlgren bott på denna adress.

De senaste åren har doften av Persien strömmat från lokalerna. Den nya restaurangen ligger verkligen i samma område, men är nu baserad i Libanon.

När du passerar den svarta dörren möts gästerna av en lång välvd entré med terrakottafärgade väggar, vilket leder till rymliga rum med dämpade färger och svag belysning. Mittpunkten i rummet är en stor oval bardisk där gästerna kan sitta runt. Två våningar har bord för grupper i olika storlekar. Några dagar innan Alla hjärtans dag byter ett ungt par plats vid ett bord för två. Resten av gästerna består av familjer, äldre män och grupper av kvinnor. Och det här är en plats för vänner. En fusion av det libanesiska köket influerat av världens smaker utlovas i en rejäl meny som huvudsakligen består av smårätter som kan delas.

Rekommenderad meny är 3-4 rätter, men detta bör tas med en nypa salt. Vissa rätter är ganska rejäla, medan andra präglas av minimalism. Beroende på ditt val, även om du får en plats, kan den fyllas lika enkelt som du behöver för att utöka din beställning. Vi blev omedelbart nöjda med hur röran, som är en del av varje libanesisk måltid, serverades med fluffigt färskt bröd.

Tête erbjuder flera klassiska varianter att välja mellan. Baba Ganoush (120 kr) är symbolen för en rökig auberginemos som passar perfekt till bröd och andra rätter. Muhammara (125 kr) är också ett bra val, typiskt krämig med distinkt paprikasmak och mild kryddighet.

Libanesisk fatoushsallad (130 kr) består av tradition av olika grönsaker och stekt bröd. Här är den gjord med tre sorters tomater och rostade körsbärstomater, med solmogna smaker som transporterar dig långt från det kalla sibiriska utanför. Rödlök, tunt skivad rädisa, myntablad och citrongelé tillsätts för att skapa en sötsyrlig dressing. I denna variant är det stekta brödet en tunn, krispig brödremsa på tallriken. Riktigt krispiga!

Den libanesiska korven soujuk (130 kr) serveras i hårdstekta skivor och serveras med läcker men lite för mjuk padrone för lite smak. Det är en unik rätt som inte står sig själv, men den passar perfekt till de wokade rätterna jag beställde. Homs Bel Rame (175 kronor) är en len kikärtspasta med konserverad tahini, toppad med knaperstekta kikärtor, faststekt oxfilé och smöriga pinjenötter. Den här röran av bröd serveras inte, men du vill äta brödet för att ta bort de sista bitarna från din tallrik.

Tonfisktartaren (185 kr) bär värmen från fermenterad chilipeppar, som i kombination med granatäpple och finhackad kålrabbi får en unik fräsch smak. Den havslevda pulpo (240 kr) är också en läcker, seg, perfekt grillad bläckfiskarm som passar bra till yoghurt, spiskummin och krossad majs.

De argentinska röda räkorna (220 kr) är en rejäl rätt som innehåller fyra stora grillade räkor med rökig grillsmak och serveras med en extra citronklyfta. Tyvärr är den lite överstekt och helt omöjlig att skala. Det krävs lite taggiga strider för att komma med en inre dom.

En lite större rätt är det typiska grillade lammet (360 kr), stekt rosa och strö med granatäpple och mynta. Tillsammans med patata hala (105 kr), potatis kryddad med chili och koriander är det mer en traditionell huvudrätt än de andra rätterna, även om jag önskar att den hade varit lite krispigare.

Andra tillbehörsrätter är fingrillade syrliga blomkålsbuketter (130 kr) och sega, tunt skivade grillade aubergine (150 kr) med en spänstig vinägrett av timjan, vitlök och olivolja.

Vinlistan innehåller några libanesiska viner, men servitören guidar oss knappast till några viner. Ett fruktigt rött vin baserat på Cinsault, Grenache och Cabernet Sauvignon (185 kr) passar bra till maten.

Tyvärr kan väntan bli lite lång för att komma igenom till den lite överansträngda servitören. Servitörerna är vänliga och hjälpsamma när du väl är där. Att borden inte torkades och drinkbeställningar försenades kan bero på den stora publiken, men vi känner ändå att vi har blivit bortglömda.

För den som fortfarande inte är mätt efter att ha ätit upp allt på menyn finns flera (rejäla) libanesiska desserter. Pistachio Cake (160 kr) är en kvick, lätt kryddig kaka med friterad kadaif (spaghettiliknande tunna trådar), sötsur yoghurtsorbet och honung. Vi föredrar baklavan (135 kr), en gigantisk pistagefylld variant av det klassiska bakverket. Den har också gott om krämig vaniljglass. Jag är ganska säker på att jag hamnar i matkoma efter det.

Det var ett bra tag sedan libanesisk mat tog fart i Stockholm och vid ett tillfälle var det en nästan inflationsartad situation med en mängd olika mezebutiker som erbjuder smårätter av varierande kvalitet. Ett besök i Tete är en påminnelse om hur bra det noggrant tillagade köket i Mellanöstern fortfarande är. Läckert, fräscht, varmt och verkligen en rätt att dela. Tack vare Tete har Stockholm blivit en stad värdig att föra traditionen av det libanesiska köket vidare.

läs mer:

Läs mer om Krogkommissionens testning

Vill du ha mer mat, dryck och restaurangtips? Eller vill du dela med dig av dina tankar och favoriter? Gå med i vår DN Facebook-grupp för att prata mat och pubar!