utställning
Vårsalong 2026
Liljevalks, Stockholm. Visas som tom
De senaste veckorna har jag kurat ihop mig med min familj i tv-soffan framför vinter-OS och sett Sveriges idrottare vinna medalj efter medalj. Men under de kommande tre åren och 50 veckorna kommer vi inte att oroa oss för vintersporter som curling eller backhoppning alls.
Kort sagt, vi är inte riktiga sportfantaster. En skamkänsla går genom kroppen när jag tänker på entusiasterna som tillbringar varje vinterhelg vid skidbackarna och hockeyrinkar.
Men så öppnar vårsalongen på Liljevalx, och det är min tur att twittra om ”amatörkväll” istället. Jag pratar förstås inte om de medverkande konstnärerna utan publiken som plötsligt blir väldigt konstintresserad en kylig februarihelg. Detta är dock sällan fallet.
När det gäller utövarna själva var standarden genomgående hög, med en bra blandning av etablerade artister och duktiga hobbyister.
Och i år gjorde tränarna, förlåt kuratorerna, ett gediget urvalsarbete. Trots att rekordmånga 255 artister deltog känns de professionella hängningarna fortfarande lätta och hanterbara.
När det kommer till material dominerar traditionella målningar, men ofta i ett format som vittnar om att mobilbilder fungerade som mallar. Här är ögonblicksbilder av det dagliga livet i Sverige putsade över väggarna, från stökiga hemmafester till snabbmatsluncher och tunnelbaneresor.
Man tror att intresset för mänskliga ansiktsmotiv har ökat i takt med att mobilkameror har blivit vanligare i det dagliga livet. Bland utställningens många enastående porträtt framträder Erin Bobergs melankoliska målning av en ung kvinna som sitter på golvet i böljande solljus och Eli Askers inåtvända, dramatiskt upplysta fotografi av en man med ögonbindel i vit skjorta.
Men Lars Gronwalls svartvita polaroidfoto av två medlemmar i Esterlens förklädda insatsstyrka får oss att ifrågasätta vår nationella beredskap. I Lasse Obergs film The Repmonad går kopplingen obemärkt förbi.
Sammantaget är förtroendet för tekniken lågt på årets salonger. Det finns väldigt få videoverk här, bara enstaka rörliga skulpturer och relativt få fotografier. Ett underbart undantag är Sofia Alwars lätt surrealistiska, gråaktiga självporträtt som uttrycker Francesca Woodmans anda.
AI-genererade verk är främst iögonfallande av frånvaron av AI. Men kanske nästa år kan vi förvänta oss att se mer promptbaserade bilder med mer eller mindre fantasifulla motiv.
Tills vidare utgör hantverksbaserade traditionella material som glas, keramik och textilier den starka grunden för Walsalingen. Många av deltagarna är etablerade inom sina respektive områden, däribland keramikkonstnärerna Eva Zesreus och Fanny Oras, och textilkonstnären Maya Michaelsdotter, känd för sina innovativa mattor med motiv som sträcker sig från inre organ till gosedjur.
Men det finns också många mindre kända (för mig) namn här. Jag gillar särskilt Karim Boumjimal, vars surrealistiska färgmålningar och förvrängda keramiska verk kombinerar mytologiska motiv med hans egna erotiska färgbilder.
Vissa förlitar sig mer på teknisk perfektion. Titta på Anna Christina Ericksons hyperrealistiska målning av en röd Cadillac (en DeVille från 1969, så vitt jag vet) eller de konstfullt designade vågorna av ett strandbadande par av Matthias Rittström, en framgångsrik strandskärare vid Anders Sohns fiskeplatser.
Frank Bruzelius var tydligt inspirerad av Tom of Finlands homoerotiska målningar och Melissa Marjatta Johansson skapade en bisarr version av Edouard Manets klassiska målning Den gröna frukosten.
Här finns också utrymme för konstiga materialexperiment, som Hannah Krantz köttiga, organiska skulptur av en rosa badmintonboll med ett mänskligt ansikte på. Återanvändningstrenden inspirerar Niklas Hallbergs målade loppisfynd från Mironas höga porslinshyllor.
Men hur man än ser på det så valde juryn att repatriera den här sortens lekfulla arbeten, som tidvis gav Walsalongen en lite slarvig karaktär. Det är lite befriande när man äntligen ser den välbekanta blå ljuslådan med texten Ted Tutmans ”Narcomat” skriven på – man kan fortfarande skratta åt Walsalongen.
Mer makaber och mörk humor finns i Enja Borgs skulptur av en uppstoppad vit hund, en bortgången släkting till Kjartan Sletmarks legendariska föreställning i pudelkostym, som faktiskt avvisades från Vårsalongen 1975.
Jag har tidigare klagat på bristen på politiskt engagemang bland konstskoleelever och här pyr det av allmänhetens ilska. Jag kan räkna minst fem verk som specifikt berör situationen i Gaza. Det tydligaste exemplet är diskbänksristningen vid Tyndora England.
Under tiden får Donald Trump, som upptar mycket mediautrymme, nöja sig med bilden av Ellen Reichard, uppknäppt skjorta och öl i handen, stående på Ibizas gator.
Ett av Versalons historiska drag är dess många skildringar av isolerade hus och snötäckta landskap. Självklart har vi det i år igen, men mängden är lagom. Bäst i den här genren är Ingela Alvmyren. Han bidrog, ja, ett ensamt hus i ett vinterlandskap.
Förorter är också avbildade, som på Jonas Beckmanns fotografi av centrala Ragsved i regnet. Utomeuropeiska och afrosvenska upplevelser får också gott om utrymme, som i de väl iscensatta studioporträtten av Laura Akinmade Åkerströms Auflo-Sweden-serie.
Edmond Kalil har bidragit med flera monumentala panoramamålningar i akryl som sitter på gränsen mellan naivism, kubism och graffiti, med tydliga influenser från Picasso och Jean-Michel Basquiat.
Dessutom visas ett antal verk av konstnärer med samisk bakgrund, som Eva Juliana Engards svartvita äggoljetemperamålning av tornedalska renskötare baserad på fotografier från familjens fotoalbum.
Högerorienterade kulturkrigare kommer förmodligen att avfärda allt detta som ett politiskt uppvaknandeprojekt. Men om något så ger Vårsalongen en mer heltäckande bild av landets situation än vad många stora konstinstitutioner kan presentera.
För deras chefer kanske det vore bättre att ta en rask vinterpromenad till Liljevalx för inspiration än att åka på en inbjudningsresa till Dubai.
Läs mer: Pippi och Coffee Rope i en mörk och surrealistisk vårsalong
För mer information om konst och form, besök dn.se.
