Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Som kardiolog sedan många år har jag med glädje rekommenderat Sverige till internationella kontakter och kollegor. Jag beskrev ett land med hög sjukvårdskvalitet, en stark teamkultur och en bra möjlighet att kombinera avancerad sjukvård med ett stabilt familjeliv. Sverige har länge haft ett högt anseende internationellt, inte bara medicinskt utan även socialt.
Det är inte längre självklart.
Det handlar inte om arbetsvillkor, forskning eller lönenivåer. Det handlar om osäkerheten kring vad som händer med internationella kollegors barn när de fyller 18, även om deras familjer är fast etablerade och de har byggt sina liv här hela livet. För många läkare som funderar på att flytta hit är en avgörande fråga om det går att planera för framtiden i Sverige eller om det finns risk att familjer separeras när deras barn blir vuxna.
I samtal med läkare från andra länder får jag allt oftare just sådana frågor. Jag brukade svara med tillförsikt. Jag tvekar idag. Den tveksamheten har påverkat Sveriges image i internationella professionella nätverk, där erfarenheter snabbt sprids och är avgörande för människors beslut om var de ska arbeta och bo.
I en intervju med TV4 sa migrationsminister Johan Forssell att unga kommer att få mer tid att gå ut gymnasiet och möjlighet att få uppehållstillstånd genom studier eller arbete. På ett generellt plan verkar det tydligt och rimligt. Men i verkligheten upplevs vägar ofta som mycket mer osäkra och oförutsägbara.
De senaste veckorna har vi haft nöjet att läsa om många fantastiska incidenter. Små barn beordrades att utvisas utan sina föräldrar, som i fallet med 4-åriga Reif och 8-månaders bebis Emmanuel. Närmare hemmet finns ett annat uppmärksammat fall. Systrarna Darya och Donya från Göteborg.
Även om de försökte studera på universitetsnivå, försörja sig själva och följa tillämpliga regler, utvisades de fortfarande efter att de fyllt 18 år och nekades därefter studentvisum för att återvända. Oavsett hur man tolkar lagen visar fall som detta hur stor klyftan kan vara mellan politiska budskap och människors verklighetsuppfattningar.
Därför är frågan inte bara reglernas utformning, utan hur systemet faktiskt fungerar och hur förutsägbart det upplevs vara. När en person försöker studera, arbeta och göra rätt, men inte är säker på om han fortfarande kan stanna, uppstår en klyfta mellan avsikter och resultat. Den klyftan påverkar förtroendet.
Det som tidigare var samtal om forskning, kvalitetsutveckling och patientarbete handlar allt mer om framtida möjligheter och alternativa möjligheter i andra länder.
Svensk sjukvård är starkt beroende av internationell kapacitet. Bemanningsvillkoren är redan snäva inom många specialiteter. Samtidigt har jag märkt en växande oro bland mina utlandsfödda kollegor som redan jobbar här. Många människor har bott länge i Sverige, byggt upp sina liv och bidragit till vården i flera år. Ett upplevt mer osäkert politiskt klimat väcker frågor inte bara om barns framtid, utan också om deras egen långsiktiga säkerhet.
Denna ångest kan också kännas i vardagen. Det som tidigare var samtal om forskning, kvalitetsutveckling och patientarbete handlar allt mer om framtida möjligheter och alternativa möjligheter i andra länder. De flesta vill stanna, men osäkerheten gör att fler börjar lämna sina dörrar öppna.
Sverige har en hög sjukvård och en bra arbetsmiljö, så folk har uppfattningen att specialister kommer hit ändå. Verkligheten är dock att konkurrensen är ännu hårdare. Länder som Tyskland, Nederländerna och Kanada upplevs ofta som tydliga och förutsägbara när det gäller långsiktig familjebildning. En upplevd större osäkerhet i Sverige skulle försätta oss i underläge, även om mycket annat är till vår fördel.
Risken är att kompetensen slits långsamt. Det händer inte dramatiskt, men det sker gradvis när erfarna läkare börjar överväga en miljö där regelverket uppfattas som mer förutsägbart och långsiktigt. Det gäller i stora drag, inte bara inom en specialitet, utan även inom sjukvården och andra områden, såsom industri. Varje gång en erfaren kollega slutar ökar belastningen på de kvarvarande anställda, patientkontinuiteten minskar och affärsutvecklingen blir svårare.
Effekten är inte begränsad till bemanningen. Ett försvagat långsiktigt perspektiv får konsekvenser för forskning, handledning av yngre läkare och internationellt samarbete. Svensk medicin har länge byggt sin styrka på stabilitet, tillförlitlighet och öppenhet. Om den bilden förändras riskerar de att gradvis förlora konkurrenskraft i en global miljö där kapaciteten flyttas till platser där framtiden upplevs som säker.
Om vi vill attrahera och behålla kapacitet måste människor kunna planera sina liv här med tillförsikt och framförhållning
Invandringspolitiken är komplex och kräver en svår balansering. Men som läkare specialiserad på brister måste jag förklara vad jag ser. Osäkerhet påverkar människors beslut, och de besluten påverkar deras förmåga att få vården att fungera långsiktigt.
Vi måste göra Sverige starkt och inte föra osäkerhet in i framtiden. Om vi vill attrahera och behålla kapacitet måste människor kunna planera sina liv här med tillförsikt och framförhållning. Annars riskerar vi att försvaga vården och minska möjligheterna för kommande generationer.
Nu när folk frågar mig om jag skulle rekommendera Sverige kan jag inte svara lika tydligt som förr. Det borde oroa fler än mig.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Forskarna Peo Hansen och Ellen Rahm: ”Lokala regeringar gör uppror mot regeringen och vill ha mer invandring”
Nationalekonomen Stefan Förster: ”USA är mer sårbart för ’förintelse av civilisationen’ än Europa.”

