Poesi som rening av samhällskroppen? Lina Ekdahls ”Först och främst är det gästfrihet” ger en välkommen motvikt till den förtvivlan vi tenderar att hamna i.
Det är lätt att känna sig hopplös när man varje dag får intrycket av en barnpresident i en gubbes kropp som spelar brädspelet Risk med en världskarta, men i verkligheten är Grönland mitt. Ukraina är mitt.
Den sociala kroppen (och dess människor) behöver renande bad och poetisk avföring. Efter några dagars förtvivlan fick jag en diktsamling av den rutinerade poeten Lina Ekdahl med titeln ”Först och främst gästfrihet” (Wahlström & Widstrand), och jag kastade mig över den. För gästfrihet är precis vad vårt samhälle behöver.
Boken börjar så här:
Det började med det du sa om mig. mitt land. mina kor.
Det började med kor.
Det betyder att det finns ett staket.
Morotslandet du kallade ditt eget.
Det finns ingen vetenskapsman som inte vet att detta är början.
Och jag är redo att dela med mig av allt jag har: min soffa, mitt bröst, mina barn, mina smörgåsar, mina rosor och alla mina pengar.
Baren kommer att rakas
men det gör ingenting
Svar på flyktingpolitiken
Några sidor senare finns en dikt ”Vad vill du” som visar motsatsen till gästfrihet, och jag läser den som ett svar på Sveriges hårda flyktingpolitik och kontroll av sitt folk. För några år sedan hörde jag Ekdahl läsa den här dikten, och den var särskilt effektiv. Dikten består av en lång följd av upprepade korta, aggressivt klingande frågor.
När kom du? När åker du? Vad vill du? Hur mycket kostar det? Vem ska betala? hur mycket ska man äta Hur är dina tänder? mage. Nerver. vad vill du? Vem ska betala?
En kombination av humor och allvar
Resten av boken besöks av en mängd olika djur, inklusive glödmaskar, kameler, husmöss och silverfiskar. ”Djur är lättare”, förklarar Ekdahl i sina dikter, men för mig, läsaren, är de här dikterna faktiskt svårare. Det kanske inte är lika akut för en kamel att behöva en plats att sova, äta och tillbringa sina dagar på, men jag förstår det (och jag respekterar fullt ut att kameler har samma rätt till en plats som människor).
Samtidigt ligger Lina Ekdahls styrka i att hon kombinerar barnslig humor med allvarliga samhällsfrågor. Det handlar om både vår personliga och sociala förmåga att säga ”välkommen” eller ”du har tid” när någon knackar på.
