Idag vet vi att det krävs stora ansträngningar för att ändra politikens inriktning, skriver Herman Geiger.
”Vi ser fram emot att se unga människor lyckas!” Hur många gånger har vi hört någon säga exakt de orden när vi pratar om var vi själva finner hopp, oavsett om sammanhanget är massrörelser eller civilsamhället?
Hoppet presenteras som något som går att hitta, och inte något som samma människor skapar själva, så de förväntar sig att någon ska göra något åt det.
Det är verkligen oförskämt att säga det.
”Jag känner mig hoppfull eftersom jag själv är med och bidrar till en bättre värld.” Du har förmodligen aldrig hört någon säga detta i ett liknande samtal. Men det är kanske det vi måste börja säga.
”Trots att allt verkar hopplöst och allt i världen känns som att det går åt fel håll kommer jag att fortsätta kämpa för en bättre värld.”
Kanske självisk? Men det är fortfarande mycket mer rimligt än att sätta våra förhoppningar på någon som knappt har hunnit bidra till den katastrofala situation vår planet befinner sig i.
Är hopp nödvändigt för handling?
Men det är faktiskt en annan fråga som stör mig. Är hopp nödvändigt för handling?
Det kan pågå någon form av lågintensiv diskussion om hopp just nu.
I avsnitt 347 och 352 av Stormen Development berättar podcastaren Ola Söderholm om klimatoro inom vänstern. Han förringar domedagsprofetiorna som var vanliga förr.
Söderholm kritiserar olika kulturpersonligheter, framför allt Björn Wimann och Jens Liljestrand, som enligt Söderholms mening ger för mycket intryck av hur allvarlig situationen är.
Istället gick han med i en grupp som från sidlinjen kommenterade hur vänstern borde agera, tänka och tänka.
Han är inte en rörelseintellektuell som ägnar sig åt handling och skapande av handlingsbaserade ideologier och teorier, utan han är en annan tänkare som hyllar aktivister som faktiskt gör saker.
I det senaste avsnittet, ”Climatreplis”, menar Söderholm att även ”moderat klimatreformism” kan uppnå 2-gradersmålet (eller ”komma nära det”).
Kanske om vi kunde tänka oss ett samhälle utan tillväxt. För historiskt sett har tillväxt alltid varit förknippat med ökade utsläpp av växthusgaser.
Smart teknik leder till ökade utsläpp
Smartare teknik leder till högre utsläpp. Lägg märke till att AI och de olika molntjänsterna vi använder dagligen orsakar allt högre utsläpp.
Bommen inom förnybar grön kraft (som faktiskt inte är särskilt grön) är utan värde så länge fossila bränslen ökar. Klimatfrågorna kan inte skiljas från ekonomin och vår levnadsstandard.
Det verkar som en lycklig slump att vår levnadsstandard är precis vad planeten kan bära.
Men en del av det Söderholm säger stämmer. Till exempel är denna vaksamhet i sig inte en katalysator för aktivitet.
Å andra sidan leder detta inte nödvändigtvis till passivitet. Förtvivlan och uppgivenhet är helt andra saker.
Som Gan-Britt Sandström sa i en söndagsintervju med P1 så går det att tro att världen går under och gå med i klimatrörelsen.
Klimatförändringsaktivister som varnar för ”värsta scenarier” ska ses som radikala som skulle kunna möjliggöra den mer moderata klimatpolitik som Söderholm faktiskt vill ha.
Jag är inte i en position att vara en förlorare.
Att tona ner riskerna med global uppvärmning är inte en underdog-position. Det är precis vad alla politiker gör när de sätter en budget och pratar om hur bra det kommer att bli när de vinner valet.
Doomister och radikala klimatförändringsaktivister är fortfarande i minoritet, men genom mer eller mindre bra arbete håller de frågan på bordet.
Innan ”återställning av våtmarker” började, hur många visste egentligen att våtmarker var viktiga ur ett klimatperspektiv?
Idag står denna fråga i politikens centrum.
Karl Casgaards artikel ”Hopeless Activism? Four Types of Apocalyptic Environmentalism” bygger på intervjuer med olika undergångssägare, disintegrationister och övergångsrörelseaktivister som anser att det är för sent att rädda det som finns.
Folk säger att vi måste förbereda oss på att framtiden kommer att bli väldigt annorlunda.
Men apokalypsen är inte dikotom som den är i filmerna, så de agerar på den ändå. Det finns en skala för hur illa det behöver vara.
Skillnaden mellan 2,7 grader och 3 graders uppvärmning är enorm. De flesta katastrofala människor förstår det, men idén lever fortfarande kvar i populärkulturen. Men att ge upp hoppet om 1900-talets framsteg och optimism behöver inte betyda att ge upp hoppet om lycka, mening och kärlek.
Det är med andra ord känslor som gör livet värt att leva.
kommer att kräva ansträngning
Vi behöver inte hopp för att agera för en bättre värld. Vi vet idag att det krävs mycket ansträngning för att ändra inriktningen på politiken.
Politikerna själva fattar inte beslut som inte har finslipats och meningslöst i en trianguleringsfabrik.
De sträcker fingrarna i luften och känner stämningen i staden. Vinden är hård och kall just nu, men om det är något vi kan lära av historien så är det att vinden förändras.
I den globala norden talar aktivister och aktivister ofta om hopp som en katalysator. I den globala södern inkluderar andra känslor som nämns av aktivister ilska, smärta och sorg.
Det är en känsla som ofta talas om av övergångsrörelser och kollapsteoretiker, men den har liten inverkan på den politiska debatten.
Under pandemin sa många att de ville att allt skulle gå tillbaka till det normala. De verkar inte minnas att de var arga då heller. Att de ville något annat.
En sjuk person har bara en önskan
Denna handling påminner om ordspråket att en frisk person vill ha många saker, men en sjuk vill bara en sak.
Dagens radikala klimatrörelser siktar typiskt på en annan värld och vill inte bevara den gamla.
Att göra rätt har inget med hopp att göra, hur dystert det än kan verka. Det är en plikt och en vilja att göra rätt även om det är svårt.
Att kunna se mig själv i spegeln på morgonen och säga till mina oroliga barn att de gör vad de kan.
Precis som livet inte bara är att vänta på döden, är förtvivlan inte bara att ligga ner och vänta på slutet.
Det handlar om att se verkligheten som den är och agera för den förändring man vill.
