När Storbritanniens premiärminister Keir Starmer valde att utse sin Labour-kollega Peter Mandelson till USA:s ambassadör 2025 verkade det som ett genidrag. Han erkändes som en duktig politiker och en mäktig figur. Men genom vänner blev Mandelson också bekant med nyckelpersoner i den nya amerikanska administrationen. Han visste hur han skulle hantera Donald Trump i rätten.
Det var sant, i flera månader. Men i september samma år blev det allmänt känt att vännen var dömd sexualförbrytaren Jeffrey Epstein. Herr Mandelson tvingades avgå. Men skandalen har fått nytt liv med nyligen släppta Epstein-dokument som visar att förhållandet var närmare än man tidigare befarat.
Det är nu också känt att Mr Starmer fortfarande valde att utse Mr Mandelson till ambassadör, trots att han hade viss kunskap om Mr Mandelsons relation med Mr Epstein. Skandalen, tillsammans med Labours dåliga rykte, har lett till krav på att Mr Starmer ska avgå.
Situationen är så allvarlig att även partitrogna kräver att Starmer ska avgå. Premiärministern offrade sin stabschef, Morgan McSweeney, för att skydda sig själv. Mr Starmer har också sparkat flera nyckelpersoner i sin inre krets de senaste dagarna. Det råder ingen tvekan om att statsministerns fysiska styrka för närvarande minskar avsevärt.
Naturligtvis tog han med förändringen i politiken ett litet men viktigt steg mot en mer produktiv relation med Bryssel.
Men Keir Starmers bakslag är också en anledning till oro för Europa. Att ha Starmer som brittisk premiärminister har gjort oss ännu starkare. Han har också visat ett stabilt ledarskap på den internationella scenen.
Starmer, i samarbete med Frankrikes president Emmanuel Macron, lyckades få Tysklands förbundskansler Friedrich Merz att gå med i skapandet av en koalition av villiga. Denna grupp, som för närvarande omfattar upp till 34 länder, är hörnstenen i stödet till Ukraina.
Istället för att skicka president Trump till Washington kan regeringsledare nu agera mer kraftfullt. Europeisk enighet har lyckats balansera president Trumps oberäkneliga drag och omintetgöra Vladimir Putins värsta förslag.
Under Starmers och ett halvt år som premiärminister började landet föra en annan europeisk politik. Naturligtvis tog han med förändringen i politiken ett litet men viktigt steg mot en mer produktiv relation med Bryssel.
Förra året undertecknade Storbritannien flera nya avtal med EU. Dessa omfattade ett fiskeavtal, förenkling av reglerna för handel med livsmedel och återupptagande av studentutbyten med EU-länder.
För några dagar sedan meddelades också att Storbritannien skulle inleda nya förhandlingar om att ansluta sig till EU:s storskaliga försvarsindustrifond SAFE. Om de två ledarna kommer överens kommer brittiska försvarsföretag också att kunna ta del av hundratals miljarder dollars investeringar i Europas försvarsindustri.
Efter år av försummelse har Starmer återigen etablerat Storbritannien som en konstruktiv aktör på den europeiska scenen.
Efter år av försummelse har Starmer återigen etablerat Storbritannien som en konstruktiv aktör på den europeiska scenen. Tack vare honom förkortades sträckan för att korsa Engelska kanalen.
Om Starmer tvingas bort blir det en intern falangstrid. Det är sjunde gången under de senaste nio åren som Storbritannien har fått en ny premiärminister. När en premiärministers liv är för kort är det omöjligt att bygga meningsfulla relationer med världens ledare. Labours nya ledare kommer sannolikt att ägna mer tid åt att ta itu med splittringar inom partiet än att träffa andra regeringsledare.
En partirevolt skulle också förstärka tanken att äldre partier brydde sig mer om sina interna ståndpunkter. Därför kommer detta drama bara att stärka det massiva förakt för politiker som finns i det här landet. Det är ingen överraskning att oppositionspartiet Reform UK Party för närvarande leder i opinionsmätningarna.
Och till nästa val kommer störningen att bana väg för Nigel Farage, ledare för Storbritanniens Reform Party, att bli premiärminister. Så det här är samma Herr Farage som var en av arkitekterna bakom Brexit-omröstningen och som upprepade gånger har visat tvetydiga attityder till Ryssland.
Han kommer att riskera allt Starmer har byggt. Detta skulle göra det utåtriktade Storbritannien till en sluten önation. Det är inte bra för det brittiska folket, och det är verkligen inte bra för Europa.
