Utvecklarna, Malmöbaserade Tarsier Studios, bakom de hyllade spelen Little Nightmares I & II, verkar ta med all sin skaparglädje för att skapa en helt ny mardrömslik värld. I en värld där alla tyglar verkar ha släppts möter det vridna, onda och groteska ett barns drömlika oskuld.
Du spelar två uppsättningar bröder som återvänder till mardrömmen för att rädda sina vänner. Att spelet är gjort för två spelare (spelar helst bredvid varandra i soffan, men även möjligt online) ger en annorlunda skrämmande upplevelse. Rädsla varierar beroende på vem som är bredvid dig.
På skärmen måste vi enas, hjälpa varandra och tänka tillsammans. Sida vid sida – Alltid, eftersom spelets kamera inte delar skärmen. Kameror spelar en stor roll i skräck i vad vi ser och vad vi inte ser. Den rör sig på spännande sätt, zoomar in och ut, knuffar min blick, kontrollerar vad jag ska se och döljer det jag inte vill förmedla.
Ibland, när jag undrar var mitt nästa gömställe är eller vart jag ska gå, skriker jag åt det. Men oftast sköter det sig självt och blir en lite annorlunda och spännande del av historien.
En av de mest unika delarna av Reanimal är hur berättelsen utvecklas. Mycket sägs genom spelets värld, och det lämnar mycket utrymme för tolkning.
Men på vägen bjuds vi också på små fragment av berättelser, små viskade samtal som faller som små månstenar in i mörkret. Som Moonstones-spelare kan jag gå framåt med en tydligare förståelse för vad som händer. Och anledningen.
Men precis som du tror att du förstår, när du jagar något klart eller konkret, hittar du ett grishuvud, av misstag sätter det på ditt huvud och inser att du inte kan få av det. Och spelet känns som ett pussel igen.
Som förväntat med all kulturell upplevelse uppstår många frågor. Och tack och lov är det upp till spelaren att välja om det är råhet, hopp, mod eller mörker som ska avslöja svaret.
