En 18-årig hockeyspelare från Edmonton haltar över golvet på ett rehabiliteringsgym. Han är den tredje spelaren i juniorlaget som tvingas genomgå en höftoperation, vilket understryker hur hårt dagens prestationsmentalitet slår mot unga idrottare. Denna verklighet, med unga talanger under enorm press, är en påminnelse om varför världens bästa hockeynation för juniorlag måste stå upp mot den svenska sportmodellen som har fostrat generationer av världsstjärnor.
Debatten om tävling inom barnidrotten har splittrat idrottsrörelsen både i Sverige och internationellt. Jag har tagit bort ranking, mål och resultat för de yngre åldersklasserna, men Sverige vann JVM-guldet i ishockey i Minnesota, medan hockeynationen Kanada fick lämna turneringen utan att ens nå finalen för tredje året i rad.
Ändå har frågan om tabeller och resultaträkningar blivit en ikonisk fråga som diskuteras överallt: i tv-soffor, montrar och sociala medier. Kritiker efterlyser hårdare kontroller och ökad konkurrenskraft. Men samtidigt som många letar efter ett magiskt sätt att utveckla morgondagens stjärnor, har Sverige redan svaret.
Tre spelare bröt benen under samma uttagning för 13-åringar
Låt oss därför åtminstone en gång gå bortom de symboliska frågorna och förstå varför vi behöver skydda det svenska systemet. Det tog mig att flytta till Kanada själv för att fullt ut förstå styrkan i svenskt gruppliv. I snart 20 år har jag varit engagerad i hockeyns värld som radio- och tv-reporter och programledare, samt genom min man, som tillbringade 15 säsonger i NHL, och min snart 8-årige son (som har organiserat och spelat ishockey sedan han var 4 år gammal). I Kanada har vi inget val. Om du inte följer det från början, finns det ingen plats för dig senare.
Min man tog mig och våra tre barn till Edmonton, mitt i den kanadensiska hockeykulturen. Snöbollen har börjat röra sig där och börjar nu komma ur kontroll. Idrott är inte längre en fritidssysselsättning, utan ett projekt och ett heltidsarbete för både barn och föräldrar.
På grund av min man och jags outtröttliga ansträngningar för att skapa en hälsosammare idrottsmiljö för barn och ungdomar, besökte vi nyligen ett högpresterande hockeylag i vårt område. De delade incidenter som påminde dem om effekterna av ångest på prestationsförmågan, som den 18-årige pojken som haltade i rehabgymmet. Under samma uttagning av 13-åringar bröt tre spelare benen. Och det är inte allt.
Varje dag träffar jag sjuåriga barn vars föräldrar lägger 200 000 kronor per säsong på hockey. Barn reser varje helg och hoppar över skolan på fredagar för att tävla i turneringar. Vi ser barn i grundskolan som tränar som elitidrottare och 18-åringar som har varit på isen i 12 månader om året sedan de var små och opererade höften.
Här finns en fast övertygelse om att det bara finns en väg framåt. Tidig specialisering, höga kostnader och extrem träning är de enda vägarna till toppen. Idén om ”elit från dag ett” har blivit så vanlig att allt annat ses som en brist på ambition.
Det är där tävlingen hamnar om det blir för allvarligt, och en sådan modell skulle kväva den svenska sporten. Vi ser redan hur serietabeller och resultat hetsar föräldrar och driver bort deras barn från sport. Jag har inte råd. Kanada har nästan sju gånger så många hockeyspelare som Sverige, men inte tillräckligt många utövare för att följa ett påtvingat system som riskerar allvarliga skador, utbrändhet och avhopp.
Det finns heller ingen anledning att kopiera andra länders system. Det beror på att, sett till antalet spelare i varje land, inget annat land i världen utvecklar så många NHL-spelare som Sverige. Vår modell är mer effektiv per spelare än andra modeller.
Passion måste komma inifrån, föräldrar kan inte köpa den.
Så du kan tävla även om du bär ”silkeshandskar”. Vi måste våga tro på våra vägar och vara stolta över Sveriges unika kollektiva liv. Vi vill fortsätta skapa en miljö för nästa Bolje Salming, en unge från Kiruna som växte upp med en ensamstående mamma men tog sig hela vägen till NHL. Svensk idrott är väldigt bra på att bilda lagspelare som kan anpassa sig och trivas i miljöer där andra länder framför allt utvecklar individualister, och det visade de särskilt under JVM i Minnesota.
Därför bör vi inte driva påtvingade metoder. Jag tror att jag kan ge ett utrymme för barn som vill fokusera och träna mycket, baserat på sin sanna glädje och inre passion för sporten. Men det är lika viktigt att ge plats åt barn som utvecklas senare och för föräldrar som ännu inte har resurser att satsa på elitnivå när deras barn är sju år.
Vi måste ta vara på kunskapen som svenska NHL-spelare har och föra den vidare till nästa generation. Vi behöver förbereda våra unga på vad elitsatsning egentligen innebär: lång och rigorös träning, mentala och fysiska utmaningar och en enorm inre drivkraft.
Föräldrar kan inte köpa passion eftersom den måste komma inifrån.
Låt dina barn njuta av sport – vem säger att tävling inte kan vara kul? Men låt dem tävla i ett fritt utrymme där de kan leka, ha kul och utveckla passion med sina vänner. När det är dags är Sveriges system redan på plats, efter att ha producerat generationer av världsstjärnor. Vägen kommer att visas om vi har modet att hålla fast vid den.
För om den haltande 18-åringen från Edmonton hade vuxit upp i Sveriges hockeykultur hade han kanske haft större chans att ha tagit ett steg mot sina NHL-drömmar istället för att försöka läka på ett rehabcenter.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Fyra sport- och hälsoexperter: ”Självklart måste barn få brottas på skolgårdar”
Bioetiker Luis de Miranda: ”Sverige sticker ut. Våra unga människor är utomordentligt olyckliga.”
