Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Vad är egentligen en klassiker? Kan den kränkas? Det är frågor jag funderat på de senaste veckorna i diskussioner om att omtolka barnboksklassiker. Flera uppföljare och nya upplagor av kända barnböcker har getts ut de senaste åren. Till exempel har romaner och filmmanus om Pippi Långstrump försetts med nya illustrationer tecknade dels av den begåvade serietecknaren Fabian Göransson och dels av anonym, förmodligen avancerad artificiell intelligens. Utöver Elsa Beskows Tomtebobarnen har Hatstugan (1930) även kommit ut i en ny, mycket läsvärd upplaga av Katarina Quick och Charlotte Ramel, Förskolan Hattstugan på utflykt (2025).
Debatten utbröt efter att Margareta Sörenson sågat av Maria Lofgrens Sagol om Tomtevovarnen, en samling nya berättelser om de klassiska och kända barnen till Christina Signsdotter och Beskov (Expressen 5/1). Några dagar senare kallade författaren och illustratören Anna-Clara Tidholm några av de nya tolkningarna för ”kränkning av kulturarvet” (Expressen, 9/1). Professor Elina Druker sa senare att sådana verk riskerade att bli en ”systematisk urvattning av barnlitteraturen” (Expressen, 26/1).
Jag var den första att hålla med om den kritiken. Det är provocerande att Leben och Sjögren inte anlitade en riktig illustratör när de gav ut Lindgrens Pippi firar jul (1945) under den nya publiktiteln Pippi räddar julen. Men är det verkligen en retas att Bonnier Carlsen har anlitat två kända barnboksförfattare för att sätta sin snurr på ”Tomtebovarnen”? Som förläggaren Ulrika Kapelius skriver (Expressen, 2/2) avslutas Beskovs bok med uppmaningen:
Frågan är om några av dessa verk verkligen bryter mot kulturarvet. Kritikern och litteraturvetaren Frank Kermode skriver om vikten av förändring för att hålla klassiska verk levande: ”Vi måste välja att ge dem förändringens välsignelse, för det räddar dem från det enda möjliga ödet, som är att hamna i papperskorgen.” Klassiker kännetecknas av att de tål anpassning och inte bara omtolkas utan att förlora sin plats i kanon, utan också förvrängas. Titta på klassiker som Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland (1865). Det är tydligt att de oändliga tolkningarna av denna bok (en personlig favorit är den pornografiska musikalen Alice in Wonderland: A Musical Fantasy for Adults (1976)) bara har bidragit till att cementera dess plats i kanonen.
Ur det perspektivet kan nya tolkningar snarare ses som bevis på originalets klassiska status. Det har gått sjuttio år sedan Beskovs död, så hennes verk är nu i offentlig egendom och kan fritt användas, modifieras och förstöras. Jag kanske bara sitter och väntar på ”Tomtevovarnen: A Musical Not Forbidden for Children.”
Läs mer om DN:s bevakning av barnböcker
