Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
facklitteratur
Martin Beck Holte
”Länder som har blivit för rika. Norge, Sverige och priset för att vara rik.”
Det är allt. sarah martinson
Volontär, 345 sidor
Norge är ett land av motsägelser, vilket Hans Magnus Enzensberger redan påpekade i sin klassiska essä ”Norsk ottakt” i sin bok ”Ack Europa!”. (1988). Även om Norge var ett av de modernaste länderna i världen, hade det rötter i ett gammalt jordbrukssamhälle och ansåg sig vara ett perifert land. När Enzensberger skrev sin text hade insikten om hur oljan skulle förändra detta land ännu inte kommit in i det nationella medvetandet, men det gav genklang under jorden.
Ingen kunde undgå att norrmännens självbild nu skakades av helt andra skäl (Epstein). Men det var ett långsiktigt problem som ekonomen och tidigare McKinsey-chefen Martin Beck-Holte försökte slå larm om när han publicerade ”The Countries That Got Too Rich” förra året.
I centrum för hans kritik står Norska oljefonden, som bildades 1996. Enligt Beck Holte uppgår fonden för närvarande till 20 biljoner norska kronor. Måttligheten i användningen har också lett till kritik, men skörden innebär fortfarande att bara 20 procent av Norges statsbudget kan användas. Men Beck-Holtes argument är att kunskap om tillgång till statliga medel har gjort landet trist och oförmöget att ta itu med framtida utmaningar. Norge är bara beroende av subventioner.
Boken har väckt stor kontrovers och finns nu även på svenska. Den fick också en del hård kritik.
Bech-Holte delar med andra ord in Norges ekonomiska utveckling under de senaste decennierna i två etapper. Å andra sidan kallar han perioden från 1991 till 2013 för ”första dagen” och positionerar den som guldåldern för ”fastlandsekonomin”. Enligt Behi Holte är den del av landets affärsverksamhet som inte är direkt relaterad till oljeintäkter den ”privata tjänstesektorn”. Och den partiella ”andra dagen” från 2013 till idag kännetecknas av en nedgång i produktiviteten i denna ”hemlandsekonomi”, vars nedåtgående kurva kommer att döljas av de skapade ”falska säkerheterna”.
Som Beck Holte själv sammanfattar det, ”Sedan 2013 har ekonomin stagnerat i takt med att den offentliga konsumtionen ökat kraftigt och produktivitetstillväxten har försvunnit.” Oljefondens förmåga att finansiera delar av Norges offentliga sektor skulle därför leda till förlust av ”kreativ energi”. Den lösning han vill ha innefattar givetvis en betydande sänkning av de skatter som tas ut på fondens överskott.
Men siffrorna han presenterade för att bevisa sin poäng har kritiserats hårt, särskilt av SSBs norska motsvarighet, SSB.
Den konkurrensmässiga omstruktureringen av den offentliga ekonomin som följde i både Sverige och Norge efter finanskrisen på 1990-talet skapade enligt Holte produktiva tjänstesektorer. Det finns till och med en ”guldålder” i Norge.
Men siffrorna han presenterade för att bevisa sin poäng har kritiserats hårt, särskilt av SSB, den myndighet som ansvarar för Statistiska centralbyrån. Databasen han använde, Madison-projektet vid universitetet i Groningen, är helt olik de inhemska norska siffrorna. Räknat utifrån SSB-statistik är ’första dagen’ fortfarande ett lyft för ekonomin, men att kalla det en ’guldålder’ är för blygsamt.

Hade boken kommit ut på svenska hade Bek Holte kanske tagit upp kritiken, men någon sådan diskussion går inte att hitta. I allmänhet är detta en kritik som riktas mot boken. Argument och figurer som pekar i en annan riktning än författaren saknas. Detta är vad du är övertygad om annars genom att någon lyssnar och svarar på allvarliga invändningar.
Anledningen till att Bech Holtes bok påverkade den norska debatten är kanske att han inte är en välfärdsstatsätare. Han betonade sitt intresse för nordiska välfärdsstatslösningar. Men han skrev också att ”välfärdsstaten är en belöning, inte en rättighet”, en fras som kanske indikerar en viss ideologisk målmedvetenhet.
På Bech Holte skapas alltid välstånd av företagsamma entreprenörer, inte av hög utbildning eller stabil folkhälsa.
Tanken att finansiering av utbildning och sjukvård genom oljefonder kan ses som en fördelningspolitik som i sig skapar ett stabilt samhälle är inte en tanke som förtjänar att granskas. På Beck-Holte är det alltid företagsamma entreprenörer som skapar välstånd, inte hög utbildning eller stabil folkhälsa.
Beck Holte lyfter fram Sverige som en förebild. Han utnämner sin tidigare lärare Asser Lindbeck och 1990-talets kommitté som människorna som ”räddade Sverige”. Detta är särskilt fallet med kommissionens rekommendationer om att konkurrensutsätta den offentliga sektorn. Och jag tänker direkt på Karin Petterssons bok Förbannelsen som kom ut i höstas. Så hon följde samma process inifrån och menar i efterhand att det var ögonblicket då Sverige började spricka av rasism.
Den ena ger en lösning, den andra en katastrof.
Läs mer skriven av Ola Larsmo och andra från DN Bokrecensioner
läs mer:
Intervju: ”Oljan har gjort Norge arrogant och tveksamt.”
