Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
konsert
Betyg: 3. Betygsskala: 0-5.
Ravel, Debussy, Beamish
Musik: Sally Beamish, Maurice Ravel, Claude Debussy
Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Pierre Bleus
Solister: Marin Broman (viola), Rick Stotin (kontrabas).
Miljö: Berwaldhallen, Stockholm
Sally Beamishs nya konsert för viola, kontrabas och sinfonietta börjar i ett mörkt register, med en långsam vågrörelse som bär på en undertryckt ångest. Det här stycket är baserat på Robert Burns skotska folksång, ”Ca’ the yowes to the knowes”, och är en melankolisk kärlekssång. Fokus ligger på hur de mörka registren och lägre registertoner möts och interagerar.
Marine Broman, konsertmästare för Radiosymfoniorkestern, hade spelat mycket av Beamishs musik, men bad honom till sist spela en del av hans egen. Kompositören valde instrumentet åt henne. Det är också Beamishs egen viola. Broman, å sin sida, ville ha Rick Stotin, orkesterns tidigare sångledare, som medartist. På kontrabasen blir han både partner och spegel och bildar ett dämpat men intensivt samtal där tonerna fångar och stöter bort varandra.
En störande atmosfär går igenom hela verket. Om de har ett romantiskt förhållande är det tveksamt.
Verket är uppbyggt som en barock ”dubbel”, eller variation på ett återkommande grundmaterial. Varje avsnitt kretsar kring orden i Byrnes poesi, som flödar som en musikalisk underström. Formatet liknar kammarmusik, med solister parade med mindre ensembler inom ensemblen. Detta återspeglar programmets kärnformat. Ett grepp som tydligt fördjupar skildringen av instrumentet. Broman och Stogin spelar med närvaro och teknisk tydlighet.
En störande atmosfär går igenom hela verket. Om de har ett romantiskt förhållande är det fullt av misstänksamhet. Kontrabassens glissando skrapar, altfiolen svarar med graciösa toner som påminner om en skotsk fiol, och säckpipornas ihållande bas och träblåsarnas fågelsång målar det skotska landskapet med mjuka drag.
Spänningen etableras tidigt men fördjupas snarare än att återställas, och relationerna mellan solisterna förblir delvis svårfångade. Trots den minutiöst skulpterade ljudvärlden håller uttrycken en viss känslomässig distans.
Lugna ner dig efter pausen. I Ravels ”Le Couperins Tombaux” skimrar oboen av fjäderlik grace, en hyllning till vänner som dog inte av sorg utan av vitalitet. Pierre Bleus leder med kvicka händer och Debussys dansdikt ”Jeu” har ett studsande och lekfullt gnistra, och konserten avslutas med lättnad.
Läs konsertrecensioner och andra texter av Anna Bjelmqvist.
