Revisionsstyrelsens hårda kritik mot 2015 års polisomorganisation är välgrundad. Effektiviteten ökade inte och resultaten blev inte bättre.
Varför har Rikspolisverket misslyckats med att nå resultat trots att organisationen stärkts och anslagen fördubblats? Som Riksrevisionen påpekar finns en del av svaren inom styrning och ledning. Men svaret ligger också i de villkor som nuvarande och tidigare regeringar ställer på polisen.
Efter den långsamma tillväxten av polisstyrkan på 1990-talet började en lika plötslig och kraftig tillväxtspurt 2006, som ökade antalet poliser från 17 000 till 20 000 på fyra år. Politikerna ville öka synligheten, öka effektiviteten och minska brottsligheten.
Kåren som helhet är mycket yngre och mindre erfaren.
Mellan 2006 och 2011 utbildades totalt 6 604 polisaspiranter. En senare granskning av Brottsförebyggande rådet (Brå) konstaterade att:
● Erfarna poliser var tvungna att nedprioritera sina ordinarie arbetsuppgifter för att övervaka kandidater.
●Medan andelen nyanställda ökade snabbt var det många pensionärer. Kåren som helhet var mycket yngre och mindre erfaren.
● Eftersom många poliser gick över från arbete utanför till innearbete bemannades de mest riskfyllda utomhusaktiviteterna ofta av de minst erfarna poliserna.
När resultaten inte motsvarade förväntningarna tappade politikerna intresset för poliskårens storlek och flyttade fokus till omstruktureringar. Efter att ha ökat polistätheten från 191 per 100 000 personer till 216 per 100 000 personer fick den sakta minska igen.
Under 2017 minskade polistätheten till 195 per 100 000 invånare. Nästan alla energikrävande tillväxtinvesteringar har försvunnit.
Samma år ledde en kraftig ökning av skottlossningen till ett löfte om att investera i nya polisstyrkor, vilket tillsatte 10 000 nya poliser, varav majoriteten skulle vara poliser. Den nuvarande regeringen planerar att lägga till ytterligare 13 000 poliser mellan 2025 och 2035.
Våra medlemmar behöver verkligen fler kollegor för att öka säkerheten, minska arbetsbelastningen och göra det möjligt för dem att slutföra sina uppdrag. Men som framgått av vår tidigare granskning av Brå uppstår problem när tillväxten är för snabb och takten är för hög.
I dagsläget har var fjärde polis bara ett till fem års tjänstgöring, och nästan hälften, eller 45 procent, har ett till tio års tjänstgöring, enligt statistik från polisen. Brottsligheten är mer våldsam och hänsynslös än någonsin, andelen nya poliser är hög och antalet tjänsteår som poliser har för att utbilda nya poliser blir färre och färre. Därför finns det mindre kunskap och erfarenhet att föra vidare till nya människor.
Förhållandet mellan nya och erfarna poliser är avgörande för säkerhet, rättssäkerhet, effektivitet och resultat.
Jämfört med bostadsrättsföreningar, som enligt lag är skyldiga att ta fram underhållsplaner 50 år in i framtiden, har våra lagstiftare varit extremt kortsiktiga när det gäller polisarbete, tillväxt och kriminalitet. Våra politiker måste ändra på detta och våra brottsbekämpande myndigheter måste samarbeta för att komma till rätta med de obalanser som har uppstått.
Trygghet och trygghet måste byggas på lång sikt. Alla regeringar måste fråga sig själva hur mycket det kommer att kosta dem i det långa loppet om de inte tar sig tid att investera, snarare än att hålla ut med tillväxt och finansiering till slutet.
Skottskador, dödsfall, psykiskt lidande, polisutredningar, år av fängelsestraff och människor som inte kommer in på den formella arbetsmarknaden medför betydande sociala kostnader. Så vi vill ha en nationalbudget som tar långsiktigt ansvar och har modet att göra investeringar idag för att undvika kostnader och lidande om 20 år.
Förhållandet mellan nya och erfarna poliser är avgörande för säkerhet, rättssäkerhet, effektivitet och resultat. Tidigare recensioner har visat det också. När den relationen går sönder försvagas den tysta kunskap som dagligen förs vidare mellan generationer i detta yrke.
För att komma till rätta med de obalanser som har resulterat av politisk kortsiktighet och snabba tillväxtbeslut måste polismyndigheter göra mer för att behålla erfarna tjänstemän. Jag är säker på att fler kommer att vilja stanna i det här yrket under en längre tid. Ett sätt är att öka möjligheterna till karriärövergång mellan interna och externa tjänster. Attraktiv deltid och flexibla arbetsarrangemang är också attraktiva för dem som överväger förtidspension.
Förebyggande åtgärder måste prioriteras lika mycket som repressiva insatser. Nödvändiga investeringar har gjorts i poliskårens tillväxt, rättsväsendets kapacitet och förstärkning av lagar och regler. Det görs också investeringar i brottsförebyggande insatser, men de är långt ifrån tillräckliga. Tillströmningen av unga som begår brott är fortsatt stor. Detta är allvarligt och kräver ett skärpt fokus på att uppnå ett brottsförebyggande arbete så starkt att förtrycket inte behöver vara så dominerande som det är idag.
Valåret har precis börjat. Med tanke på dagens allvarliga brott och deras konsekvenser är det förvånande att politisk ovilja att ta kollektivt ansvar fortsätter att hindra nödvändiga långsiktiga beslut. Om våra politiker på allvar vill ha ett tryggare samhälle bör de inte främja brottsförebyggande insatser på kort sikt, som de gjorde tidigare med ökad polisstyrka.
Våra förtroendevalda måste lägga sin skygghet åt sidan och enas om en gemensam säkerhetspolitik som kommer att bestå under lång tid. Vi kommer alla att dra nytta av det.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
ESO Anthology Editor: ”Detta kommer att hjälpa barn att sluta se brott som ett alternativ.”
Förre rikspolischefen Björn Eriksson och Stiftersen Trigare Sverige: ”Vi ska dela upp Rikspolismyndigheten och börja tänka nytt.”
