Jodie Foster flyttar till Paris i ”Private Life”.

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Dubbla språk, dubbla liv, dubbla genrer. Rebecca Zlotowskis elegant uppbyggda thriller berättar historien om en psykoanalytiker som försöker förstå varför hans långvariga patient plötsligt begick självmord, men ingenting verkar hända. Om hon nu har det. Kanske blev hon dödad? Inte ens genren är garanterad. Dramat blir snabbt en thriller och kulminerar samtidigt som ett drama samtidigt som det har distinkta inslag av en slapstick-komedi.

Från början är Lillian Steiner (Jodie Foster, flytande franska) i fritt fall utan att inse det. Den första patienten dyker inte upp. Nästa person kommer dit och slutar 10 års terapi efter att ha upptäckt hypnoterapi som fungerar snabbt. Grannar kallar henne namn som ”Nucca” (hon måste slå upp ordet på sin telefon). Hon klagar över hans musik och har uppenbarligen inget intresse av sin vuxna son och nya bebis.

Efter nyheten om patientens misstänkta självmord börjar hon också drabbas av konstiga fysiska symtom, inklusive tårar som rinner ur hennes ögon. Besvärligt innebär detta att hon måste söka upp sin exman, den enda personen som inte skräms av sin synliga kyla, en ögonläkare (Auteuil i en nästan tomteliknande roll). Det föll henne inte in att tårarna berodde på sorg förrän hon i desperation besökte den tidigare nämnda hypnosterapeuten, med mycket oväntade resultat.

Överföringar och projektioner rör sig fram och tillbaka framför våra ögon, som olika kamerafilter. Patientens man (Amalric mår bättre för första gången på ett tag) skyller på Lillian för hans frus död, och hon i sin tur misstänker honom för mordet. Eller är det din dotter?

Hennes seriösa spelstil blir komisk i kontrast till de brott hon begår (som att smyga runt främlingars gårdar).

Det hela strålar samman till en enda punkt: Fosters mycket fokuserade spel och mjuka, höga tempo. Hon rör sig genom filmen som på ett par långa skridskor (ja, vinter-OS inspirerade metaforen). Hennes seriösa spelstil är komisk i kontrast till de brott hon begår (som att smyga runt främlingars gårdar och lura barn att tro att hon är en dröm), spänningsfylld när hon är en fokuserad analytiker/detektiv och gripande när hennes känslor verkar ovilliga att följa de regler hon har satt upp för sig själv. Jag är imponerad av att han kunde göra så mycket med en så liten roll.

Samtidigt som genrer påverkar varandra kan de också ta något ifrån varandra. Sett i perspektiv kunde ”Et private liv” ha varit en episk thriller, en galet rolig komedi eller ett plågsamt drama. Nu var det istället en väldigt flashig liten film om en åldrande parisisk medelklass och en belägrad freudiansk världsbild. Det är inte heller ett misstag.

Se mer. Tre utmärkta filmer med Daniel Auteuil: ”Ett vinterhjärta” (1992), ”Drottning Margot” (1994) och ”Motstädaren” (2002).

Läs fler film- och tv-recensioner på DN