Europeiska unionen grundades 1951 av intelligenta politiker som redan då insåg att vi är svaga ensamma och starkare tillsammans. Sedan dess har unionen växt och omfattar nu 27 europeiska länder, har en egen valuta och blir allt viktigare i ett internationellt sammanhang. EU:s viktigaste uppgift är att se till att den inre marknaden fungerar, det vill säga den fria rörligheten för människor, kapital och varor. Andra utmaningar är gemensam handelspolitik, miljö och klimat, migration och gränsskydd samt utrikes- och säkerhetspolitik.
Med andra ord agerar EU som en övernationell regulator och tillhandahållare av regler, sätter ramar, harmoniserar lagar och driver gemensamma frågor, allt i EU-medborgarnas intresse. Man kan fråga sig hur Europa skulle se ut utan det samarbete som EU representerar? Alternativet skulle vara att de 27 länderna, inklusive några med orimligt högt förtroende, stöder vad EU har gjort och gör. Som läsarna vet är jag en stor vän av samordningen mellan dessa 27 relativt små länder, och skulle gärna vilja veta mer om det.
På uppdrag av EU-kommissionen skrev Mario Draghi en rapport som heter ”The future of European konkurrenskraft – Europeisk konkurrenskraftsstrategi” (2024). En del av hans slutsats är att Europa inte längre kan förlita sig på gamla ”tillväxtfaktorer” utan måste skapa nya tillväxtmotorer genom incitament, investeringar, konkurrenskraft och större integration mellan länder. Draghi varnade för att om EU inte agerar kan det glida in i ett tillstånd av ”långsamt lidande” – ett tillstånd av långsam nedgång, där innovation, konkurrenskraft och i slutändan välstånd försvagas och klyftan med USA och Kina ökar ytterligare.
Därför är summan fel, trots att alla EU-förordningar och lagar var för sig har EU-medborgarnas goda och onda i åtanke. Trots goda ambitioner skapar vi en mängd regler och lagar som hämmar det vi behöver för att skapa tillväxt och närma oss tillväxttakten i USA och Kina: innovation och konkurrenskraft. McKinseys rapport från augusti 2025 ”Sveriges paradox av framgång och kamp – och vägen framåt.” Ett välskrivet brev som förmedlar samma budskap som herr Draghi förmedlade, om än mer lokalt.
Världen blir allt mer polariserad. Trump, Jihei, Putin och andra verkar hänga fast vid idén om att överge den regelstyrda världsordningen och styra skeppet mot stora regler och en order som andra länder måste följa. Bric är en relativt ny förening som består av 11 länder, hem för drygt hälften av världens befolkning. Klubben, liksom SCO (Shanghai Cooperation Organization), som nyligen samlades i Tianjin, Kina, siktar åt samma håll. En ny världsordning där de stora killarna styr och till och med dollarn måste lyda. Oavsett om det är avsiktligt eller inte,
Trump-administrationens agerande i internationella angelägenheter berikar både BRIC och SCO. USA fortsätter att minska sitt engagemang i viktiga internationella organisationer och avtal, såsom Parisavtalet, Världshälsoorganisationen, Trans-Pacific Partnership (TPP), UNESCO och FN:s konvention om migration och flyktingar. Det är inte så svårt att se att det hål som USA lämnat efter sig snart kommer att fyllas av andra länder med mer eller mindre globala ambitioner.
Frågan jag ställer mig är: Hur ska de 27 europeiska länder som får representera EU kunna hävda sig i framtiden? Trots alla dess brister är demokratisk kapitalism det bästa systemet som mänskligheten känner till för att vägleda länder mot hållbart välstånd. Det systemet kräver ekonomisk tillväxt. President Draghi sa att Europa håller på att bli ett museum med gott vin, fina stränder och bra restauranger. Därför skapar det ingen tillväxt. Den stora frågan är därför hur Europa ska kunna hävda sig mot USA, Kina, BRIC och de sydafrikanska länderna i framtiden. 27 länder, 27 språk, 7 valutor (6 euro till euron) 27 lagar, 27 militärer, 27 parlament… Ja, listan är lång, men tack och lov har EU börjat samordna en del av allt detta, vilket gör att Europa kan tala med en global röst i vissa frågor (även om ett obekvämt veto i EU kan sätta en spik i ratten).
I mer än 100 år har USA varit världens överlägset största ekonomi och världens mest dynamiska land. Vissa kanske undrar varför detta hände. Svaret har många faktorer, varav en kan spåras till hur USA är organiserat. De 50 ganska självständiga staterna styr sig själva, men delegerar till en federal organisation saker som bättre görs gemensamt, som utrikespolitik och militär. Den stora fördelen är att både språk och valuta är gemensamma. Jag delar tanken att en liknande struktur skulle kunna vara svaret på hur EU hävdar sig i framtiden. Det betyder helt enkelt att 27 europeiska länder avstår fler befogenheter till den då nyreformerade Europeiska unionen. Varför inte börja med utrikespolitik och försvar?
Du kan sedan fortsätta med utbildningssystemet, pensionssystemet, bolagsrätten och även beskattning. Vi måste leva med 27 språk och alla typer av kulturella skillnader. Ja, det innebär att ge upp vår nationella identitet. Ja, vissa kanske, men tänk på bättre alternativ. I en värld där Kina och USA, och snart BRIC-länderna, kör snabbare än Europa måste vi hitta möjliga lösningar, även om inte alla gillar det. Som jag sa tidigare, bra vin och museer kommer inte att lösa problemet. Kanske Kanada vill gå med i klubben på grund av mobbningen söderifrån? Naturligtvis vet vi att denna idé inte kan förverkligas på ett år eller så. Ett bra ställe att börja är i Norden i USA. Det finns mycket fler likheter än skillnader. Med en sammanlagd befolkning på runt 30 miljoner människor är vi inte ett av de största länderna i Europa, men vi är många gånger större än Sverige.
Staffan Jepson, författare och tidigare företagsledare
