Sverige har en av de högsta skatterna i världen. Majoriteten av de skatter vi betalar går till 290 kommuner. Det är många lokala politiker som vill göra något åt detta. Antingen sänker skatterna eller, ännu bättre, investera i långsiktiga kvalitetsreformer för att stärka de lokala finanserna. Problemet är att Sverige faktiskt har skapat ett system för att manipulera höga stadsskatter. Det faktum att lokala myndigheter går in i 2026 med mycket dystra ekonomiska utsikter förvärrar bara detta problem.
Detta är inte ett problem med bristande ansvar från lokala politikers sida. Tvärtom är antalet kompetenta och duktiga lokalpolitiker över hela landet mycket större än deras mindre duktiga kollegor. Problemet är att vi verkar inom ett system som straffar tillväxt, nya lösningar, flexibilitet och skattelättnader. Även reforminriktade lokala myndigheter hålls tillbaka av strukturer utanför deras kontroll.
Fyra mekanismer driver utvecklingen.
För det första är det det kommunala utjämningssystemet. I sin nuvarande form utplånar detta system i huvudsak vinsterna med regionalt ledd tillväxtpolitik. När en kommun skapar fler jobb eller attraherar fler företag får den ofta mindre intäkter genom utjämning. Marginaleffekterna kan vara så stora att kommunerna drar liten nytta av sina egna framgångar. Resultatet är ett fokus på kortsiktig balans snarare än långsiktig utveckling.
För det andra riktat missbruk av statliga subventioner. I dagsläget har över 44 miljarder kronor fördelats genom cirka 190 särskilt anvisade anslag. Dessa skapar ryck i projektlogik, ledning och ekonomi. När subventionerna väl är borta kvarstår kostnaderna, vilket pressar upp skatterna. Lokala myndigheter kan belönas genom att följa myndigheternas mallar, inte genom att leverera kvalitet. Detta är särskilt problematiskt för mindre kommuner som inte har samma förutsättningar att lägga personalresurser på att söka och administrera statligt stöd.
För det tredje, detaljerad kontroll av lokala myndigheters verksamhet av staten. Skola, socialtjänst och äldreomsorg präglas av nationella krav på processer och dokumentation. Detaljer kommer att fastställas av staten och fakturor kommer att betalas lokalt. Lokalpolitikerna är ansvariga för att betala skatt till sina väljare, men har mycket begränsat inflytande över kostnaderna. Dessutom är många av detaljreglerna dåligt anpassade till olika lokala förhållanden, vilket begränsar lösningar som kan fungera bra i olika typer av kommuner.
För det fjärde är statens kontroll över en geografiskt bunden skattebas. Staten ska ta ut cirka 16,8 miljarder kronor i fastighetsskatt på tomter, industri och energi och kommunerna ska stå för kostnaderna och i slutändan besluta om plan-, etablerings- och infrastrukturfrågor.
Om vi vill bryta oss ur denna spiral behöver vi strukturreformer. Utjämningssystemet måste förbättras som svar på faktorer utanför de lokala myndigheternas kontroll, såsom befolkningsstruktur och bristen på bostäder. Subventioner bör generaliseras för alla stödberättigade länder. Den detaljerade statliga kontrollen över den kommunala verksamheten behöver minskas. Och en geografiskt begränsad skattebas bör tillhandahållas ett större antal lokala myndigheter.
Det betyder inte att ersättningarna kommer att minska. Det handlar om ett system där ansvar belönas och lokala myndigheter har större makt att påverka sin egen verksamhet, skattenivåer, serviceförbättringar och smart planering. Först då kan vi vända trenden med allt högre stadsskatter.
Rasmus Elfström, förbundsordförande Studenter i Centrum
