Nicolas Lunava tillhör en grupp svenskar vars bostadsort alltid är ifrågasatt. Hör han hemma här? Urvalsmekanismer som påverkar Lunaba och hans två unga döttrar. Det påverkar inte mig och mina döttrar. (”Brun” är en term som används av Lunava för att hänvisa till en aktiv kategori av rasism i det moderna Sverige.)
När en händelse som massmordet på Rysbergska inträffar påverkar det Lunava och hans familj på ett helt annat sätt än det påverkar mig.
Det är vad den här korta, hjärtskärande boken handlar om.
Hans barn gråter på natten och darrar av rädsla. I skolor och förskolor hävdar barn att offren dödades för att de var bruna, som dem. Skräcken från Örebro nådde förskolan i Malmö med full kraft. Tryggheten på dagis ska stärkas.
Samtidigt har polisen gjort berömda ogrundade uttalanden om att det inte finns något som tyder på ett rasistiskt motiv, även om det är sant att de inte hade någon aning om motivet. Programmatisk nedlåtenhet är mer förolämpande än förlösande. När ska de lära sig?
Lunaba ställer med skrämmande kraft de rasistiska massmördarna och seriemördarna i Sverige, John Orsonius, Peter Mangus och Anton Landin Pettersson, men trots uttalade rasistiska motiv och ambitioner att ingjuta skräck i delar av befolkningen har inte en enda åtalats för hat- eller terrorbrott.
Det är svårt att undvika den ganska skrämmande tanken att samhällets ovilja att klassa dessa handlingar som rasistisk terrorism beror på att de riktar sig mot en maktlös del av befolkningen.
I ett retoriskt drag som jag tycker är ett fullständigt misslyckande skriver Runaba att samhället ”förlåter” mördare genom att tala om dem som människor (medan förövare som Rakhmat Akilov framställs som terrorister och monster).
Så hans resonemang är väldigt vettigt. Jag tror att psykologiseringen, historiseringen och i viss mån sentimentaliseringen av vita mördare bottnar i det faktum att de (till skillnad från Akilov) uppfattas som deltagande i massans ”vi”. Det är ganska äckligt. Men om du skriver att Ausonius benådades gör du ett sakfel. Han ansökte flera gånger om både benådning och tidsbegränsade straff, men alla nekades. Han avtjänar fortfarande ett livstidsstraff på obestämd tid.
På samma sätt är att hävda att Rickard Anderson, liksom Lunaba, på något sätt uppfyller Tidereringens önskemål, ett minst sagt drastiskt påstående att avsluta den här boken på för många läsare.
Klicka här för andra bokrecensioner.
