Kanske var Wolf Randells 12-bindiga dagboksserie Vardagar aldrig tänkt att överleva Gamle förvaltarens tid.
I den senaste delen av serien bryter författarens trogna följeslagare, en gasslukande BMW best, samman och hans sorg är påtaglig.
På samma sida tar förhållandet med flickvännen ”N” slut, men det är naturligt att förlusten av bilen är svårare.
Speciellt när samma bil ersätts av en hybridmodell, som inte erbjuder riktigt samma körglädje och inte ens har en CD-spelare.
storstadskuk
Min egen sorg över Vardagar – nu när förlaget har ställt in och lagt bokprojektet på is – går förstås inte att jämföra med Woolfs förlust (att läsa Vardagar 12 är lite som att läsa Joan Didions A Year in Magical Thinking, om historien handlade om en bil snarare än en död man), men den finns verkligen där.
För även om Vardagars böcker är lätta att göra narr av – trots allt består de flesta av gubbar som sitter vid sina tv-apparater och svor – så är de delvis stor litteratur.
Som de flesta riktigt bra böcker drivs de inte av handlingen (och det finns väldigt lite handling).
Istället förs jag som läsare in i en värld som ingen annan än Randell själv hade kunnat föreställa sig, även om den förvisso är fylld av gnäll, upprepningar och annat som stör mig.
Det är en värld full av sorg och förbittring mot den härskande klassen. En värld där din kropp börjar minnas ett liv som levt till dess gränser. En värld där Champions Leagues fotbollsturnering kallas för ”Champs League” och Göteborgs Karl Raternet kallas ”The Real City Cook.”
Ropar till We are the world
Det finns många saker i den här boken som jag tycker om att se tillbaka på.
En mardrömslik semester till södra Frankrike med N. kulminerar i Ouffets spontana inköp av en första upplaga av Baudelaires La Petit de l’Evil från en antikvarie för 30 lökar, men, förståeligt nog, efter att köpet genomförts blir Ouffet akut orolig inför den andra upplagan.
Alla Simrishamns resor till Ica krävde inköp av geriatriktidningarna Mojo och Q, samt klagomål på hur dåliga tidningarna blev.
Han såg en dokumentär om inspelningen av We Are the World och började gråta när han såg en värld som inte längre existerade.
Frågan är om Randells beslut att avsluta Valdagger också är början på slutet för den populära dagboksgenren som helhet.
Ända sedan Lars Noren startade trenden med Volym 1 2008 har svenska författare varit minst sagt sugna på att komma ombord.
Randell är det mest kända exemplet, men Vera von Essen, Ase Berg, Marianne Lindbergh de Geer och flera andra har också använt denna form.
I ett decennium av litteratur där jaget stod i centrum är det inte konstigt att detta hände. Att läsa någons dagbok är att komma så nära den som möjligt, även om författaren skrev den med vetskap om att den skulle publiceras.
Det är litteratur som lovar både fullständig sanning och fullständig äkthet, en sällsynt vara i en värld där ytlighet och desinformation råder.
stor kulturdiskussion
Dessutom var boken en ren rammaskin, både när det gäller att väcka diskussion på kultursidorna och när det gäller att hitta material till underhållningsbilag.
En av de stora kulturdebatterna förra året kretsade kring Ase Bergs användning av sin dagbok för att mata sina kritiker, och vem missade Randells krönika om hans dagbok och hans kamp med sin dotter?
Men det finns tecken på att pendeln börjar svänga åt andra hållet.
Några av Sveriges stora bokframgångar de senaste fem åren, som Lydia Sandgrens Samlade verk och Annika Nolins Stacken, var rena kärleksbreven till skönlitteraturen.
Knausgard skriver inte längre om sig själv, och Uffe verkar ha skrivit klart.
Dagbokens död har välkomnats på många plan. Få människor kan bemästra formen och förvandla den till något annat än narcissistisk dravel.
Men Randell är en mästare i genren, och det jag saknar är hans narcissistiska dravel.
