Samling kring musiklivet på Grönland: ”Enough is enough”

Ett videoklipp från en protest i Köpenhamn i januari lades ut på Facebook-flödet. Den grönländska rapparen Tarak uppträder framför USA:s ambassad. Hans antikoloniala stridslåt ”Tupilak” resonerar genom hela blocket och dyker upp på hans debutalbum ”Fxgxs”, som väckte kontroverser 2016 för sin kritik av dansk rasism.

Siiva Fleischer, en veteran känd för det populära 80-talsbandet Jikaza, tillsammans med flera andra musiker, släppte nyligen protestlåten ”Kalaallit Nunaat Kalaallit pigaat” (Grönland tillhör grönländarna), som hördes vid demonstrationerna i Nuuk.

Grönlandskrisen har mobiliserat den lokala musikscenen, där artister som vanligtvis inte uppfattas som särskilt aktivistiska nu uttalar sig, deltar i demonstrationer och tar ställning i sociala medier.

– Det säger en del om sakernas tillstånd. Jag kan inte längre vända mig bort. För närvarande handlar 80 procent av samtalen bland vänner och familj om Grönland och Trump, sa gitarristen och sångaren Christian K. Elsner via videolänk.

Han och hans bror Frédéric bildade bandet Nanook 2008. Även om de har släppt fem album och nu klassas som Grönlands mest populära indierockexport har de få självklara platser i det internationella rampljuset. Nu uppvuxna i Nanoltalik, en liten stad med cirka 1 500 invånare, blev bröderna snabbt och glatt talespersoner, till och med citerade i New York Times.

– Allt är bättre än att bli annekterad av Amerika. Vi hoppas att de hittar en lösning för vi har inget intresse av att bli amerikanska medborgare heller, säger Christian K. Elsner på tal om den oro och rädsla som många känner just nu.

Även om Nanouk aldrig har kritiserat kolonialismen i sina sånger, har den grönländska erfarenheten och identiteten alltid varit viktig. Även om bandet har fått sitt namn från isbjörnsguden i inuiternas mytologi och uteslutande sjunger på grönländska, är bröderna Elsner egentligen dansk. Naturen, och särskilt klimatkrisen, är mycket viktig. Bor man på Grönland ser man effekterna och isen smälta varje dag, som Christian K. Elsner konstaterar. Men Nanooks låtar talar också om frågor som ensamhet och självmord, som är vanliga på Grönland.

– Vi använder musik för att ta upp tabubelagda ämnen som är svåra att prata om. Han förklarar att när han till exempel sjunger om självmord är det lättare att prata om texterna snarare än att försöka ta upp ämnet direkt till någon.

Mellan varven besökte Nanouk skolor i Danmark för att prata om sig själv och sin musik, i syfte att motverka fördomar och sprida kunskap om grönländsk kultur.

– Jag känner att det här är viktigt eftersom många i Danmark vet väldigt lite om Grönland. Människor har sina egna idéer, så det är viktigt att visa vilken typ av utvecklat land Grönland egentligen är. Det låter helt galet i internets tidsålder, men en del tror att vi fortfarande lever bland blodiglarna, säger Christian K. Elsner.

Trots texter på grönländska, ett språk som talas av endast cirka 50 000 personer, har Nanook nått en global publik, med spelningar inplanerade i Japan. Trots det är bandet främst ett fritidsprojekt, där Christian K. Elsner också arbetar i familjeföretaget Atlantic Music, en kombination av musikaffär, inspelningsstudio och skivbolag som grundades av hans föräldrar 1990.

Idag när vi pratar om grönländsk musik är det omöjligt att bortse från Sumé, ett band vars antiimperialistiska protestrock påverkat flera generationer. Hans debutalbum från 1973, ”Sumut,” var första gången rockmusik spelades in på grönländska, vid en tidpunkt då danska undervisades i skolor med uteslutande av grönländska. Samtidigt var gruppens kritik av kolonialism och kapitalism helt i linje med och mycket inflytelserik i den idealistiska musikrörelsen på 70-talet.

För drygt ett decennium sedan kom dokumentären Sume. Sounds of Revolution släpptes och lyfte fram gruppens avgörande betydelse som soundtracket till Grönlands kamp för självbestämmande. Förresten, både Sume och Nanouk använde Kirat, en traditionell ramtrumma med en 4 000-årig historia.

– Sume skapade ett helt nytt ramverk för popmusik på Grönland. De sjöng på grönländska om saker med anknytning till Grönland och använde symboler från inuitkulturen, säger Andreas Otte, dansk musikforskare som arbetar på kulturcentret Nordatrantisk Haus i Odense och undervisar om bland annat Grönland, Färöarna och Island.

För arton år sedan flyttade han till Nuuk med sin fru för att utforska Grönlands musikliv och skriva sin masteruppsats, som så småningom växte till avhandlingen ”Popular Music in Greenland. Globalization, Nationalism, and the Performance of Place.” Sedan 2012 har han även varit aktiv som basist för Nanook.

– När jag kom till Grönland 2008 var den antikoloniala rörelsen inte så stark som den är i dag, säger Andreas Otte.

Han drogs till det faktum att musiklivet på Grönland var mer samhällsorienterat än det snobberi som förknippades med Köpenhamn. Andreas Otte säger att Grönland förmodligen är den plats i världen där det spelas mest musik, sett till befolkningstäthet.

– Det är ett enormt land och få människor bor långt borta, men man bär med sig sin musik. Folk samlas kring det på radion eller på en konsert. På så sätt har musiken spelat en mycket viktig roll för att bilda den nationella gemenskapen.

Enligt Andreas Otte försvann på 1980-talet den uttalade antiimperialismen, och mer internationella och existentiella teman började införlivas i musiken. Som exempel pekar han på en av artisten Ole Christiansens mest kända låtar, ”Inuil Zoo”, som jämför stadsmiljön med ett fängelse i förhållande till den fria naturen.

– Under det senaste decenniet har ny kritik riktats mot danskt inflytande på Grönland, i synnerhet av Josef Talack-Pettlesen, som gjorde rapmusiken populär igen, säger Andreas Otte.

Tarak debuterade ett år före den irländska trion, men ser lite ut som Grönlands knäskålar. Nu är den informationen riktad mot Trump, och förra året läste rapparen American Maga YouTuber Nick Shirley’s Lice, med hänvisning till hur illa amerikaner behandlar sin egen ursprungsbefolkning. Tarak berättar i sin musik om de fördomar som bland annat grönländare kan möta i Danmark. På så sätt fick han också betydelse i den återuppväckta antikoloniala rörelsen.

– De senaste åren har kvinnornas status i musikbranschen ökat, och det är jättebra. Jag tror att Grönlands musikscen frodas eftersom det släpps fantastisk musik i olika genrer, säger Laura Lennart Jensen på telefon från Nuuk.

Hon samarbetar med Arctic Sounds, en ideell musikfestival som har funnits sedan 2014 och kommer att hållas 2:a till 6:e april. Festivalen fungerar som lite av en plantskola för professionaliseringen av Grönlands musikliv.

– De flesta släpper musik själva. Det är mindre formellt här, säger Laura Lennart Jensen.

Som musiker själv som har deltagit i flera pop- och rockprojekt, beskriver hon en liten musikscen där alla känner varandra och hjälper varandra. Logistik är en utmaning över långa avstånd, men förbättrad tillgång till billigt bredband har gjort det lättare att distribuera skivor genom streamingtjänster.

Laura Lennart Jensen har också deltagit i flera protester, både nu och det senaste året, och talar om en starkare gemenskap.

-Det känns bra att kunna säga ”nog är nog.” Men samtidigt är läget skrämmande. Jag önskar att folk lämnade oss ifred så att vi kan komma på vad vi vill göra på våra egna villkor och fortsätta att sträva efter oberoende på ett sätt som är lämpligt och hållbart för oss.