Detta är ett inlägg för Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det är väldigt märkliga tider vi lever i. Min generation står mellan verkligheten och en brännande världsordning som ingen kan fly ifrån.
Även vi är mitt uppe i en kylig revolution. Jag ser på samhället, världen och verkligheten med sorg. De kommande åren hotas av en massiv kollaps av självständigt tänkande, en skrämmande brist på jobb och en mycket mörkare verklighet som världens ledare försöker skapa.
Vi är så små att vi kan se allt omkring oss. Vi vill ropa mot förändring, men våra röster räcker inte till. När går vi för långt? När kommer vi att inse hur mycket vi förstör oss själva? Utan att stanna är det lätt för vem som helst att gissa vart vi är på väg: förödelse, kaos och masspanik.
Det kan låta dramatiskt att beskriva den nuvarande situationen i så drastiska och hårda ordalag, men som en som precis kommit ut på arbetsmarknaden kan jag inte lugnt se på vad som händer. AI-debatten är trött. Det vi kan bekräfta är att det finns och inte kommer att försvinna. En insikt som skrämmer mig.
Jag ser mig omkring på mina vänner och klasskamrater och hur utom kontroll de ständigt vänder sig till AI för råd, frågor och idéer. Vad skulle hända med människor om de inte längre behövde tänka själva? När vi får svar på allt vi vill ha, eller när varje idé omedelbart visualiseras, oavsett om den faktiskt är sann eller inte. Vad gör det för oss när vi är omgivna av AI-modeller, AI-konversationer och särskilt annonser som uppmuntrar företag att använda AI-anställda? Det marknadsförs som ett billigt alternativ till överflöd av mänsklig arbetskraft på planeten.
Men även jag förstår, med djup beklagande, att AI kan vara en del av den positiva utvecklingen av samhället. Den rationaliseringen kan genomföras inte bara som en funktion av att avtrubba och försvaga det som redan är klart västerländskt, utan också där det behövs. På sätt och vis, om människor blir helt beroende av konstgjorda och mekaniserade människor som kallas AI, kommer deras förmåga att kommunicera att försvagas och nästan försvinna. Platser som bör tillåtas är sjukvård, brottsbekämpning, skolor och andra platser där du faktiskt kan bidra.
Men hur kan vi vara blinda och låta rationalisering ske där det gör mer skada än nytta? Vad ska vi människor göra när kapitalister ger efter för möjligheten att tjäna mer pengar och har färre människor under sin kontroll, och inte ger tillbaka till samhället? Hur kommer ekonomin att gå ihop? Vilken riktning ska vi unga gå? Jag önskar att jag kunde förstå, men jag har inget svar.
Nu när jag är vuxen sitter jag på toppen av den mänskliga osäkerheten som utvecklades där. Alla epoker och alla unga människor påverkas av den eran, och att leva i den eran idag är inget annat än skrämmande. Vi blir så frustrerade att vi är så fientliga mot oss själva som varelser att vi väljer att radera ut just det som gör oss till människor.
Jag vill inte höra argumentet att det trots allt är vi som skapat det här, och det är just det som är viktigt. Kanske är det ett tecken på att vi inte borde göra världen mer effektiv än den behöver vara. Den energin går till fel platser, fel människor och helt fel idéer.
Ingenting gör mig djupare ledsen än det faktum att vi har valt att förstöra allt som är vackert, allt som historien har visat sig komma direkt från den mänskliga hjärnan: vår förmåga att skriva, att föreställa sig, att skapa bilder, att tala, att tänka, till vetenskap. Jag kan inte låta bli att gråta över en sådan felräkning som visar sig vara mer skada än nytta.
Men jag har den största och innerligaste förhoppningen att allt jag skriver ska visa sig vara fel och en dag bli motbevisat. Och det bästa av allt, en dag kommer vi att kunna leva i en verklighet där vi hanterar de verkliga problemen som finns på jorden och inte behöver spendera vår energi på att rationalisera saker som bara blockerar allt mörkt med mänskligheten.
Mer information om avsändaren: Vem är avsändaren och hur skriver man ett svar?
Övrigt inlämnat av: dn.se/insandare
