För nästan ett år sedan stod Nato inför (en annan) existentiell kris. I tal som hölls av försvarsminister Pete Hegseth och vicepresident J.D. Vance i Bryssel respektive München tillkännagav den nya Trump-administrationen sin politik mot Ukraina och kriget i Europa.
Hotet kommer från Europa, och fred i Ukraina kommer att förhandlas med Moskva över huvudet på andra allierade. Donald Trump krävde annekteringen av Grönland i sitt State of the Union-tal till kongressen och fick senare starkt stöd från sin administration, särskilt hans rådgivare Stephen Miller.
Natokrisen är ett akut problem för Europa. Ett dysfunktionellt Nato innebär att ta oacceptabla risker inför ett stort krig på kontinenten. Men Natos kollaps är bara en del av en mycket större kris.
Nato sägs ofta vara en institutionaliserad politisk idé, men vad är det egentligen? Under andra världskriget förlitade sig Västeuropa på amerikanskt bistånd för sin befrielse, och efterkrigstiden präglades av amerikanskt tänkande om internationell politik.
Amerikaner vill skapa något skilt från europeiska intressen och stormaktskonserter. Vandenberg-resolutionen från 1948 öppnade möjligheten för USA:s deltagande i regionala säkerhetsarrangemang för kollektivt självförsvar enligt FN:s stadga.
Natos grunddokument, Nordatlantiska fördraget, är uttryckligen baserat på FN:s stadga. Åtagandet att handla i enlighet med Förenta Nationernas stadga (artikel 1), hänvisningen däri till rätten till självförsvar (artikel 5) och stadgans rättigheter och skyldigheter försvinner inte med medlemskap i unionen (artikel 7). Nato var därför ursprungligen ett uttryck för en ambitiös säkerhetsprincip: rätten till kollektivt självförsvar, snarare än en koalition mot en utpekad fiende. Det var FN:s stadga som banade väg för Amerikas närvaro i det kollektiva försvaret av Europa.
Trumps administrationspolitik utgör en utmaning för Europa
Under det kalla kriget förverkligades aldrig denna ordning utanför Europa. Européer i dag glömmer lätt att denna ordning aldrig var global. Men det var också grundläggande för sammanhållningen i Västeuropa under det kalla kriget, och för de principer som låg till grund för det europeiska enandet (utvidgningen av EU och Nato) efter Berlinmurens fall. FN-stadgan, USA:s säkerhet och det europeiska projektet utgjorde en signalstyrka och var sammanflätade med kontinentens säkerhetsordning.
USA har nu övergett de flesta av sina FN-åtaganden och sin kollektiva förmåga att lösa internationella politiska problem. Istället försöker president Trump att sätta sig själv i en ledande position och etablera ett ”fredsråd”, som mest liknar en VIP-inbjudan till en affärsklubb. USA är nu en aggressiv imperialistisk makt, och europeiska länders säkerhetspolitik bygger inte på önsketänkande.
Trump-administrationens politik utgör en utmaning för Europa. Detta problem löstes av det brittisk-franska konceptet om en ”koalition av de villiga”, men också genom förslaget från en federal EU-militär. Om Europa skulle enas skulle kärnan i Coalition of the Willing (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) kunna ta rollen som en ny Västeuropeisk Union (WEU), parallellt med den europeiska alliansen som föregick Nato och existerade fram till 2011.
Fördelen med en sådan lösning skulle vara brittiskt (och skandinaviskt) deltagande, medan detta format skulle förhindra blockering av Trump-administrationen. Men ett sådant partnerskap skulle vara ett skakigt alternativ vid denna tidpunkt. Det kommer att kräva stöd från mer sympatiska politiska krafter i USA, men även om det gör det kommer det att ta år att faktiskt ändra politik. Samtidigt är mycket av Europa långt ifrån militärt, och fokuserar inte på det ryska hotet utan på andra kritiska hot från alliansen, såsom terrorism, immigration och svaga stater.
Vad kan Sverige göra? Det finns ingen väg tillbaka till militära alliansers frihet, men det finns inte heller något alternativ som skulle lösa landets säkerhetsproblem på en gång. Ordning skapas av stormakterna. Men så länge detta inte går sönder är det viktigt att utöka dina handlingsmöjligheter. Skapa komplement, inte substitut. Det ligger inte i Sveriges intresse att engagera sig i institutionell reformverksamhet vars avskräckande effekter är högst osäkra.
Små och medelstora stater har ett dilemma. Den nuvarande ordningen måste upprätthållas och att öppet diskutera alternativ undergräver ordningen. Det är naivt att tro att vår nations högsta representant offentligt kan berätta sanningen om Alliansens nuvarande tillstånd.
Enligt Sveriges nationella säkerhetsstrategi från 2024 är det viktigaste och mest akuta steget integrationen i Nato, som fortsätter än i dag. Artikel 3 i Nato handlar om medlemsländernas ansvar för motståndskraft. Även om det ibland missförstås som en nationell fråga är det möjligt att utveckla försvarsstyrkor inom Nato tillsammans med andra medlemsländer. Artikel 3 lades till för att förhindra fri utfodring, inte för att hindra medlemsstaterna från att hjälpa varandra.
Detta händer redan i många länder, med Belgien och Nederländerna som delar sjöbefälet, och Nederländerna placerar brigader under tyskt befäl.
Flera regeringar har betonat de positiva aspekterna av det nordiska samarbetet. Norden har en inrikespolitisk fördel genom att den utgör en minimal friktionsyta. Det nordiska försvarsinitiativet undertecknades i april 2024, vilket möjliggör operativ militär planering mellan de nordiska länderna i praktiken. En naturlig förlängning är ett alternativ som ännu inte har realiserats: försvarsintegration.
Den tidigare norska försvarsministern Sverre Diesen definierade försvarsintegration som sammanslagning av styrkor, rollspecialisering, gemensamt ägande och integration av styrkaproduktion. Detta händer redan i många länder, med Belgien och Nederländerna som delar sjöbefälet, och Nederländerna placerar brigader under tyskt befäl.
Denna idé bör vara flexibel, eftersom försvarsintegration inte nödvändigtvis behöver involvera de fem nordiska länderna, eftersom olika försvarssektorer har olika behov. Den stora fördelen skulle vara förbättrad avskräckning. Eftersom regionen inte kan delas måste Ryssland förlita sig på den omfattande försvarskapaciteten i norr.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Forskarna Trita Parsi och Frieda Stranne: ”Framtiden är skriven i Kanada – så vi kan ta makten i egna händer.”
Martin Junge, nationalekonom vid Handelshögskolan: ”Detta är en ny värld. Europa måste kalibrera om för krig.”
