Den stiger och faller. En marockansk man i en ullkaftan kommer fram från klipporna med en harpun. Han spjuter en stor bläckfisk, lägger den i en plastpåse och säljer den till en av de små restaurangerna här i Essaouira. Himlen är blå och gränderna är fyllda av hantverkare som snidar och syr. En kvinna mal mandel i en liten stenkvarn för att göra mandelsmör. Vårsådd pågår på åkrarna och bönder går ut med korgar med frön.
I en tid där de starkas rättigheter råder och en president kidnappar en annan i sitt sovrum och lägger upp sin arrestering som en trailer för en Bond-film, fyller det mig med en känsla av lugn att se marockaner leva sitt dagliga liv med värdighet, precis som människor i nästan alla länder i världen.
Vandring längs en åsnestig i de snötäckta Atlasbergen kommer du att se en stor vindkraftspark. I öknen bakom bergen ligger Noor, en av världens största solenergiparker.
Traditionella sätt att leva finns vid sidan av en av Afrikas mest dynamiska ekonomier. Detta land håller på att bli en bro mellan Afrika och Europa. Marockaner kallar sig gärna en ”grön supermakt” på grund av sina stora investeringar i förnybar energi. Grön el kommer att exporteras till Europa via Medelhavskablar.
Tack vare investeringar i förnybar energi har Marocko gått om Tyskland i CCPI:s klimatrankning.
Tillgången på grön el lockar företag som vill investera i hållbar produktion. Hösten 2025 kommer H&M att öppna flera butiker, bland annat i huvudstaden Rabat, och kommer även att tillverka lokalt då man försöker diversifiera sig från Asien.
2025 gjorde Business Sweden sin första studie om Marocko. 78 procent av svenska företag med närvaro där säger sig vara nöjda med sin lönsamhet, vilket särskilt lyfter fram att deras marockanska affärspartners är välinformerade om hållbarhet. Den mörka sidan är att landet är ett kungarike snarare än en demokrati, med journalister övervakade och homosexualitet kriminaliserad, men reformer pågår och medianlönen är hög med afrikanska mått mätt, runt 20 000 svenska kronor per månad.
Men vissa tycker att jag inte borde vara här. Under rundresan attackerade klimataktivister mina sociala medier och skrev att jag led av ”kognitiv dissonans” när jag gick ombord på planet. Jag svarar att de missförstår min roll. Jag är klimatjournalist, men jag representerar inte klimatrörelsen lika mycket som en finansjournalist representerar Volvo bara för att jag bevakar bilbranschen. Min inställning är strikt. Skuld och skam är verktygen. Dialog kan inte upprättas.
Tidvattnet börjar stiga. Jag sitter på takterrassen och dricker citron- och ingefärsjuice med mynta, omgiven av böneröster. Solen går ner i Atlanten. Vår jord snurrar.
Allt är inte trasigt. Det är viktigt att få nya perspektiv.
2026 har bara börjat.
